Islam kräver plats i den europeiska offentligheten

Nilüfer Göle skriver i Eurozine om islam och den europeiska offentligheten. Ett aktuellt ämne med tanke på händelserna under senare år och senast Lars Vilks-affären.

Göle menar att det inte är segregationen från moderniteten eller marginalisering, utan snarare närheten till moderniteten, som gör att den religiösa identiteten förstärks hos muslimska grupper i Europa. Vad vi ser idag är ett skifte inom gruppen - från en muslimsk till en islamistisk identitet. Det religiösa jaget har förändrats och tenderar att gå från att vara en del av den privata sfären till att bli en del av den offentliga arenan.

Genom denna utveckling blir den religiösa tillhörigheten också ett politiskt projekt - ett projekt bland andra i det moderna samhället. En fullständigt lyckad arbetsmarknadsintegration skulle alltså inte spela någon som helst roll för den politiska islams utveckling i Europa - snarare tvärtom. Göle menar ju att politiseringen kräver en förståelse för modernitetens verktyg som att agera i offentligheten för sin sak. Och nu kräver den växande gruppen muslimer erkännande för sin identitet i den västerländska offentligheten och att offentligheten därmed anpassas efter islam.

De förändringar av offentligheten som görs, och har gjorts, ger enligt Göle islamisterna ett erkännande och motiv för att fortsätta ställa krav på eftergifter/anpassning. Steget från en publik moské som stockholmsmoskén, muslimska friskolor, anpassade skolmatsedlar, bönerum på arbetsplatser och hänsyn till Ramadan till krav på blasfemilagar, är bara grader på en skala. Allt är anpassningar så att (politisk)islam blir en del av vår gemensamma offentlighet.

Händelserna som utspelat sig efter Lars Vilks rondellhund ligger i linje med den utveckling som Göle målar upp i sin artikel, att:
1. Allt fler muslimer sympatiserar med politisk islam, vilket inte beror på segregation utan snarare integration i moderniteten.
2. Allt fler muslimer kräver att bli en synlig och respekterad del av den gemensamma offentligheten, vilket ofrånkomligen leder till eftergifter eller konflikt.

Konflikterna mellan politisk islam och det svenska samhället är därför inte något som går att "lösa", utan det är något vi måste leva med. Eftergifter kan på kort sikt minska konflikterna, men de allt fler sympatisörerna av politisk islam kommer onekligen att återkomma med allt större krav på anpassning av offentligheten i enlighet med deras tro.
//
Casparus Due