Internetcaféer är farliga platser enligt Regeringsrätten

Detta hade jag missat helt - Den 13 september kom en dom från Regeringsrätten som säger att Internetkaféer med spel installerade på datorerna måste söka tillstånd. Farhågorna om att detta innebär slutet för internetcaféer har varit många. Nu återstår det att se om de blir besannade. Än finns det politiker som inte har givit upp. Får se vad Borg och hans regering säger om dummen!

Med alla online-spel som hela tiden dyker upp borde rimligtvis konsekvensen av dummen vara att alla som erbjuder internetuppkoppling måste ha tillstånd. Man kan ju till och med logga in på spel om pengar därifrån. Det är ju fruktansvärt att detta inte har krävt tillstånd från pappa kommunen förr.
//
Fabrikören

Varning för en allt mer politiserad konsumtion!

Rösterna för en starkt politiserad konsumtion blir allt fler och allt starkare.

Fler och fler offentliga aktörer vill ställa "etiska" krav vid upphandling. Det "etiska" i det här fallet kan innefatta allt från miljö till jämställdhet och mångfald eller till en "etik" som inköparen själv bestämmer utifrån tycke och smak. Att upphandlingslagen är införd för att garantera att god konkurrens skapas och att det offentliga använder skattekronorna så effektivt som möjligt försvinner gärna när "etiken" kommer i ropet. ("etik" för att det sällan handlar om etik, utan om politik)

En snabb googling på "etiska krav" visar tydligt vilken typ av organisationer som är förtalare för "etisk" upphandling. En klar majoritet är mer eller mindre vänsterorienterade organisationer. Man kan fråga sig om det är för att de är mer etiska än andra eller om det helt enkelt är för att de hyser en övertro till politisk styrning och att de är starkt skeptiska till den fria och öppna marknadens inneboende drivkraft, för att skapa ett bättre samhälle.

Andra vill gå så långt att lagstifta om att importerade varor ska vara rättvisemärkta.

Johan Norberg, frihandelns väktare nr. 1, vill som tur var inte gå så långt. Men även han vill se en ökad politisering av konsumtionen. I ett svar på min kritik fasthåller han att vi borde stödköpa svenskt när svenska företag blir bojkottade på grund av en rondellhund. Detta trots att många svenska företag verksamma i muslimskdominerade länder har varit skarpt kritiska till Vilks rätt till yttrandefrihet.

Jag delar inte den hållningen.

Jag är motståndare till den typ av bojkott som islamisterna uppmanar till, eftersom det först och främst drabbar helt oskyldiga företag. Jag köpte exempelvis franska bönders viner, även när deras president hade fått storhetsvansinne och sprängde atombomber.

Men jag är även emot att belöna svenska företag för att andra av politiska skäl inte vill köpa deras varor. Om jag ska köpa mjölk tänker jag köpa ARLAs mjölk om de erbjuder den mjölk som passar mig bäst, men enbart därför. Om jag vill köpa en ny matta kommer jag att fortsätta handla på IKEA om de erbjuder den bästa varan för mig, men enbart därför! Visar det sig att en iranskproducerad matta passar mig bättre, kommer jag att köpa den. Må bästa vara vinna!

Norbergs argumentation låter ovanligt krystad för att vara honom:

"This kind of boycott often get companies to abandon democratic principles, and since politicans care more about exports than principles it has the effect that they don´t dare to speak up. That is why these boycotts should be systematically neutralised by an increase of sales to people who care about freedom of religion and free speech.
We buy Swedish right now not to protect Swedish companies, but to protect Sweden´s democracy from Swedish companies-turned-appeasers."

Jag tror helt enkelt inte på att folk som Bengt-Erik Berglund börjar kämpa för yttrandefrihet eller att Reinfeldt blir tydligare i sina uttalanden för att jag köper svenskt av politiska skäl.

Dessutom får man ju inte glömma vad som väljs bort när man köper svenskt av politiska skäl. Vill det sig illa är det kanske en vara från en liten producent i Indien som går miste om den chansen till ökad tillväxt, på grund av att konsumenter vill att demokratiskt valda politiker ska våga vara mer tydliga i sin kritik av yttrandefrihetens motståndare genom att stödköpa varor bojkottade av yttrandefrihetens motståndare.
//
Fabrikören

Helt ute med son-efternamn

Idag när jag läste Dagens Samhälle trillade det ut en reklamtidning för Kompetensmässan 2007. Redan när jag tittade på framsidan slog det mig att son-namnen är helt ute, utmobbade, strukturellt diskriminerade. Av de 16 namn som gör reklam för mässan på framsidan av reklamtidningen finns bara ett son-namn och dessutom stavar mannen med bara ett s. Det är drygt 6 procent.

Namnstatistik från 2004 visar att en tredjedel av befolkningen, nästan 3 miljoner, har ett son-efternamn. De 20 vanligaste efternamnen i Sverige är alla son-namn. Bara 2 procent har ett son-efternamn med ett s. Knappt 4 000 har ett efternamn som slutar på dotter. De 4 000 är lika representerade som de tre miljonerna med son-efternamn på kompetensmässans programtidnings framsida.

På mässan i Stockholm ordnas en mängd seminarier med sammanlagt 94 talare. Av dem är 12 son-namn, varav tre stavar med ett s. Det är knappt 13 procent.

Vad är det för fel med son-namn. Varför får inte Svenssons tala på kompetensmässan? Är vi efter-sson:are diskriminerade eller ointelligenta? Jag vill personligen tro att vi med son-efternamn helt enkelt är för smarta för att tro på ledarskaps-, personal-, och affärsutvecklingstrams. Men det är klart, med mitt artistnamn Casparus Due så har jag ju en god chans att få tala nästa år.
//
Casparus Due

För en gångs skull håller jag inte med Norberg

Johan Norberg är en av mina politiska förebilder. Det glädjer mig att se honom involvera sig i alliansens arbete via Globaliseringsrådet. Mer av detta tack!

När det gäller det han har skrivit om hela Rondellhundsaffären håller jag i mångt och mycket med honom också. Men i hans senast inlägg om affären håller jag för en gångs skull inte med. Norberg uppmuntrar bloggare att köpa svenskt som reaktion på islamisters krav på bojkott av svenska företag.

Naturligtvis ska man stå upp mot islamisters krav på inskränkningar av rättigheter. Men många av de svenska företagen som är verksamma i de muslimska delarna av världen förtjänar inte stödköp. Näst efter islamisterna har företagen varit de hårdaste kritikerna mot Vilks och yttrandefriheten. Det borde de skämmas för, inte belönas för.
//
Fabrikören

Så går det när fiendens fiender blir ens vänner

Asmaa Abdol-Hamid är en kontroversiell dansk politiker som jag tidigare har skrivit om. Hon är troende muslim med slöja och hela köret. Hon hatar USA och ger sitt fulla stöd till terrorrörelsers väpnade attacker på danska trupper.

Det danska vänsterpartiet Enhedslisten tänker naturligtvis att en person som hatar USA måste vara god. De är ju också per definition humanister, så det är klart att de omfamnar en slöjbeklädd kvinna som är så troende att hon inte ens vill ta män i hand.

Men hur var det nu med det där med Marx och opiumet för folket? Gällde det bara för kristna? Genom korkade uttalanden om dödsstraff, handskakning, attacker på danska soldater och deltagande i Koranskola i Yemen har Asmma lyckats kasta ut Enhedslisten i en kris som hotar att splittra vänstern.

Riktigt underhållande blir det när den tidigare partiledaren Keld Albretchsen tillsammans med en rad andra vilsna vänstersympatisörer bildar ett "anti-religiøst netværk".

"Det er helt afgørende, at folk opfatter Enhedslisten som et bolværk mod religion." säger en av initiativtagarna.

En annan central gestalt i partiet, Frank Aaen, backar upp om Asmaa, detta trots att Aaen är en av Danmarks hårdaste kommunister som har varit på otaliga "studiebesök" i DDR och aktivt har stöttat Sovjets krig mot muslimerna i Afghanistan. Men en sann vänster bryr sig inte om logik. Hjärtat får leda vägen och alla som hatar USA måste ha hjärtat på rätt ställe.
//

Fabrikören

Lars Hansson - folkpartisten utan moral

Det kommer aldrig att bli någon ordning på Sveriges socialförsäkringssystem så länge som klara fall av bedrägeri, utnyttjande och mygel frikänns. Personer som får bidrag för shoppingskulder, får hårdrock klassat som ett arbetshandikapp och nu senast att politik inte är ett jobb. Sydsvenskan berättar att Lars Hansson, Folkpartiets toppolitiker i Lund, inte behöver betala tillbaka delar av den sjukpenning han fick medan han arbetade politiskt. (Foto: Linda Berglund)

Lars Hansson var sjukskriven på heltid samtidigt som han var 1. ordförande för partiets 400 medlemmar, 2. kandiderade till riksdagen, 3. drev personvalskampanj, 4. satt med i styrelser, 5. var vice ordförande i centrala skolnämnden, 6. satt som ordinarie ledamot i kommunfullmäktige och 7. var revisor i en hästklubb.

Att få ersättning för 100 procents sjukskrivning och samtidigt klara av alla dessa uppdrag är, om inte olagligt, så otroligt lögnaktigt och ett moraliskt haveri.

Försäkringskassan menade att Hanssons arbetskapacitet var högre än noll och krävde Hansson på 25 procent av den utbetalade sjukpenningen.

Men Lars Hansson, folkpartisten helt utan heder i kroppen, överklagade beslutet till Länsrätten. Länsrätten stödjer visserligen Försäkringskassans bedömning att Hansson inte helt saknat arbetsförmåga, men på grund av formalia - att Försäkringskassan inte i tillräckligt stor utsträckning begärde komplettering angående hans politiska arbete - blev han frikänd.

Att mannen har mage att kalla domen, som föll på formaliteter, för upprättelse förstärker bilden av en korrumperad politiker. Han påstår i Skånska Dagbladet att han spelat med öppna kort och inte krävt ersättning för diverse uppdrag medan han varit sjukskriven. Men jobbat har han ju gjort ändå - ersättning eller inte. På det här sättet betalades Hanssons valkampanj av skattebetalarna. Ruttet, dömd eller inte dömd.
//
Casparus Due

Ny arbetsmarknadsforskning stödjer alliansens jobbpolitik

Ett år med alliansen har inneburit många små steg mot en mer realistisk arbetsmarknadspolitik. Sveriges arbetsmarknadspolitik var länge som humlan. Ingen förstod hur arbetsmarknaden kunde fungera så pass bra som den ändå verkade göra, precis som att det svårt att förstå hur humlans små vingar kan lyfta den tunga kroppen. Men under 2000-talet blev det allt mer uppenbart att den svenska modellen höll på att falla sönder. Den starka subventionen av arbetslöshet och sjukskrivning ledde till att miljoner hamnade utanför arbetsmarknaden.

Arbetslinjen håller på att återställas. Jag har tagit del av två intressanta forskningsrapporter som bekräftar att alliansens tankar bakom politiken verkar vara riktiga.

How Do Different Entitlements to Unemployment Benefits Affect the Transitions from Unemployment into Employment? av John T. Addison och Pedro Portugal visar att en bortre parantes i arbetslöshetsföräkringen har mycket stor effekt. Personer med kortare ersättningsperioder lämnar arbetslöshet betydligt snabbare.

The Effect of Sanctions on the Job Finding Rate: Evidence from Denmark av Michael Svarer visar att sanktioner riktade till arbetslösa leder till att chansen att lämna arbetslöshet ökar med 50 procent.

De två forskningsrapporterna visar att bortre paranteser i arbetslöshetsföräkringen och tydliga sanktioner leder till att arbetslösa kommer i arbete. Det är bra att påminna sig om att regeringen inte gör reformer för att ställa till det för vanligt folk utan de genomför politik som ger resultat genom att arbetslösheten minskar.
//
Casparus Due

Belgien snart historia?

Det har nu gått över 100 dagar utan regering i Belgien. Konflikten mellan vallonerna och flamländarna har nått nya nivåer. Många tror att det är början till slutet för landet. I Svensk media är det helt tyst. Jag har bara hittat en svensk artikel (från DN) som tar upp det belgiska dödläget.

Landet bildades 1831 då det förklarades självständigt från Nederländerna. Det är ett märkligt land. De politiska partierna är uppdelade i en flamsk och en vallonsk del. Regionerna har med tiden fått allt mer självbestämmanderätt. Det finns styrande församlingar på tre nivåer, den federala, regionala och för språkgemenskaperna. Den federala regeringen sköter framför allt utrikes, finans-, social-, och rättspolitik.

Konflikten:
På ena sidan Flandern, 6 miljoner, flamländska, rikt, protestantiskt
På andra sidan Vallonien, 3,5 miljoner, franska, fattigt, katolskt

Sammanhållande länkar:
Bryssel, 1 miljon, tvåspråkigt men franskdominerande
Kungahuset
EU

Det är en kulturkamp av stora mått, men de ekonomiska skillnaderna driver på konflikten. Den belgiska konstitutionen är konstruerad så att regeringen måste innehålla 50 procent flamländare och 50 procent valloner. Det innebär i praktiken att 20 procent av befolkningen (hälften av vallonerna) kan hindra alla reformer. De Vallonska Socialisterna har därför länge kunnat blockera alla ekonomiska reformer och ställa till allmän oreda.

Det mer framgångsrika Flandern står för 70 procent av landets BNP och 80 procent av exporten. De tvingas försörja Vallonien som har en betydligt högre arbetslöshet. Varje år går 6,6 procent av flanders BNP åt till bidrag till Vallonien.

Egentligen har jag inte så mycket åsikter i frågan, men att ett nästan 200 år gammalt land bara kan upplösas är en fascinerande tanke. Den intresserade kan läsa mer här, här och här.
//
Casparus Due