lördag 16 februari 2008

Svensk muslimsk förebild

Omar Mustafa, talesperson för Sveriges Unga Muslimer, anlägger det vanliga offerperspektivet i sin debattartikel i Expressen. Därför är det skönt att ta del av Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok "Vems islam. De kontrastrika muslimerna" som Per Jönsson skriver om i DN.

""Det muslimer behöver i dag är inte att fortsätta att vältra sig i självömkande och ett ständigt ojande över alla oförrätter som väst utsatt dem för under de senaste århundradena."

I våra länder betyder detta att muslimer måste sluta betrakta sig själva som en förorättad och diskriminerad religiös minoritet. I egenskap av medborgare i västerländska demokratier måste de i stället ta stöd av civilsamhällets institutioner, dess lagstiftning mot diskriminering och andra relevanta spelregler - som också är deras.

I samband med ståhejet kring Muhammedkarikatyrerna påpekar Fazlhashemi att muslimer måste inse att religionsfriheten innebär rätten att få välja, byta, fritt kunna utöva och avstå från tro, liksom att fritt kunna granska, bedöma, diskutera och kritisera religiösa yttringar. Kampen mot religionens auktoriteter och häcklande av religiösa symboler är en del av Europas idéhistoria. Alla behöver inte gilla det, men man får heller inte överreagera med våldsmetoder eller självmedlidande.
"

Dessa ord kan kanske behövas nu när Lars Vilks ger ut första delen i sin musikal "dogs" om händelserna kring Muhammed som rondellhund. Jag har sett den och måste säga att jag är besviken. Det är inte mycket till handling och musiken är ebarmligt dålig. Det enda roliga är när Amatullah dyker upp som ninja knappt fem minuter in i filmen.
//
Emil

fredag 15 februari 2008

Två synpunkter på de senaste muhammedkarikatyr-händelserna

Ja då rullar det igång igen, dramat kring Muhammed och hans supporters. Om vi för en stund glömmer de senaste nätternas vandalism i Danmark, som kanske eller kanske inte har att göra med teckningarna, vill jag göra två påpekande:

1. Media slår på stort och berättar om de protester som förekommer i Pakistan, på Gaza osv. Ofta handlar det om ett par hundra personer. Det är fler som protesterar vid en helt vanlig skolnedläggning i Sverige, men det blir inte internationella nyheter för det. Varför rapportera om något så futtigt som några hundra extremisters åsikter?
2. Det Imamer och andra religiösa företrädare som vill lugna ner situationen säger är att man inte bör spela extremisterna i händerna. Vad de menar är att mordhot/mordplaner och upplopp är extremt. Men också att det är lika extremt att publicera en teckning. Ett sådant resonemang kan man inte acceptera.

Islamiska konferensen citeras i Sydsvenskan:
Samarbetsorganisationen Islamiska konferensen (OIC) fördömde de danska tidningarna och varnade för följderna.
– Båda sidor är sina extremisters gisslan. De som publicerat teckningarna sätter sig tillsammans med radikalerna, fanatikerna och extremisterna som använder sin tro för att rättfärdiga att de skadar andra, sade OIC:s generalsekreterare Ekmeleddin Ihsanoglu till AFP.

//
Emil

Förstärkning på Svenska Dagbladets ledarsida

Svenska Dagbladet skriver idag på ledarbloggen att de anställt Sanna Rayman på ledarredaktionen. Vilket utmärkt val! Sanna Rayman är den ledarskribent utanför Svenska Dagbladet, tillsammans med Hanne Kjöller, som jag allra helst läser. Sanna har också en mycket läsvärd blogg. Hon kommer från Södermanlands Nyheter, där hon har skrivit ledare i ett par år. Maria Abrahamsson, Per Gudmundson och Sanna Rayman på samma ledarsida. Det ser jag verkligen fram emot. Grattis till Svenska Dagbladet för värvningen.
//
Emil

Kärnkraft - ja tack

En av mina favoritpolitiker, Carl B Hamilton, skriver idag i ett pressmeddelande om behovet av kärnkraft:

Beslut om fortsatt, effekthöjd och utbyggd kärnkraft är det enskilt viktigaste bidrag som Sverige kan ge människorna på jorden för att bespara atmosfären växthusgaser. Allt annat vi gör i Sverige för klimatet är i sammanhanget småpotatis.

Utmärkt! Hamilton och Folkpartiet måste fortsätta driva energi- och kärnkraftsfrågorna.
//
Emil

onsdag 13 februari 2008

Att jobba på en statlig myndighet

Svenska Dagbladets ledarblogg uppmärksammar den märkliga historien om att en enhetschef på Migrationsverket fått sparken för att han stödjer Israel och fördömer våldshandlingar.

Jag har själv varit statstjänsteman på en statlig myndighet och upplevt den märkliga jargong som fanns där mellan kollegorna. Vissa kunde vräka ur sig kommunistiska åsikter och sammanblanda dem med sina arbetsuppgifter. Men när jag lade fram liberala åsikter anklagades jag ibland för att "politisera" frågan eller debatten. Sparken fick jag dock inte, långt ifrån.

På samma myndighet var jag också medskyldig till att censurera en rapport om hedersvåld (genom tyst samtycke). En kollega hade genomfört en unik intervju- och enkätundersökning där ett femtiotal kvinnor på skyddade boende fick komma till tals. Om jag minns rätt så tyckte avdelningschefen att frågan var så känslig att han kallade samman en referensgrupp av experter. Dessa experter, de flesta experter på strukturell diskriminering och de ingick senare i Masoud Kamalis utredning om strukturell diskriminering, kom med alla möjliga invändningar mot att publicera rapporten.

Undersökningen sades inte vara representativ, eller så var frågorna felkonstruerade och jag minns inte allt som det invändes mot. Det slutade med att "experterna" fick som dom ville. Chefen vågade inte ge ut rapporten, utan han begravde de utsatta kvinnornas röst och överlät uppdraget på en av experterna. Experten kunde sedermera genom en intrikat teori om intersektionalitet konstatera att kvinnornas utsatta position beror på strukturell diskriminering.

Jag skäms än idag över att jag inte hade styrka nog att stå upp bättre för min kollega och mina egna professionella bedömningar av materialet.
//
Emil

Heder åt Sydsvenskan


Igår, nästan två och ett halvt år efter karikatyrpubliceringen i Jyllands-Posten, grep dansk polis flera personer misstänkta för att ha planlagt ett mord på en av tecknarna, Kurt Westergaard.

Danska tidningar har därför valt att åter publicera Westergaards satirteckning. All heder år Sydsvenskan som, verkar det, enda svenska tidning som tar öppen ställning för sina danska kollegor och publicerar bilden. Det minsta Lilla Torg Liberalerna kan göra är att också visa bilden.

Lars Vilks bör nu få samma stöd från Svenska tidningar och allmänhet efter att hoten mot honom blir allt mer konkreta.
//
Emil

tisdag 12 februari 2008

Bättre med vrede än rädsla

Det islamistiska hotet mot yttrandefriheten tydliggjordes ännu en gång idag när dansk polis på tisdagsmorgonen grep ett flertal personer med muslimsk bakgrund.

Målet har varit den 73-årige illustratören Kurt Westergaard, som ritade en av de uppmärksammade Muhammedteckningarna.

- Visst fruktar jag för mig liv när polisens underrättelsetjänst säger mig att specifika personer arbetar med konkreta planer på att mörda mig. Men jag har vänt fruktan till vrede och förbittran. Jag är vred över att en ganska vardaglig handling, som jag har gjort tusen gånger, ska utlösa ett sånt här vanvett, säger Westergaard själv.

Vanvett var ordet.
//
Emil

måndag 11 februari 2008

Lär av den finska skolan

Februarinumret av Anlys Norden handlar om utbildning och forskning. Här får vi bland annat fem perspektiv på den senaste PISA-undersökningen som jämför kunskaperna hos eleverna i OECD-länderna.

I det svenska bidraget beskriver Margit Silberstein hur alliansen vann valet på grund av Socialdemokraternas fiasko i skolpolitiken.

"Den ena studien efter den andra, både nationella och internationella som den så kallade PISA undersökningen, visar att svenska elever halkar efter andra länder. Det gäller bland annat i ämnen som matematik, kemi, biologi, fysik och läsförståelse, där elevernas kunskaper har försämrats väsentligt. De nyblivna EU-länderna Estland och Slovenien tillhör de länder som, enligt PISA, sprungit förbi Sverige. Undersökningar visar också att svenska elever oftare kommer för sent till lektionerna jämfört med kamraterna i andra länder. De skolkar och svär mer än i andra länder och miljön i klassrummen är stökigare jämfört med OECD-länderna i snitt."

I artikeln om Finland beskriver Markku Heikkilä den finska skolan, som producerar elever som år efter år hamnar i topp i de internationella kunskapsmätningarna.

Där framhålls att "barnen har likvärdiga möjligheter till grundläggande utbildning oberoende av social ställning, kön och bakgrund, att undervisningen anordnas nära barnen och hemmen,att undervisningen är avgiftsfri, att alla får ett varmt mål mat i skolan och att skolresorna subventioneras, att lärarna är välutbildade och deras arbete värdesätts, att hemmen har förtroende för skolorna när det gäller undervisningen, att skolorna och lärarna har rätt att fatta självständiga beslut i många frågor och att samarbetet mellan hemmen, skolorna och myndigheterna fungerar bra."

Det låter som den svenska skolpolitiken. Men så kommer en del av den finska skolpolitiken som inte är gångbar i ett socialdemokratiskt Sverige:

"Dessutom ställs det också krav på eleverna. Det gäller att läsa ordentligt inför proven, ty det är inte lätt att få goda vitsord på betyget. Verbal bedömning används bara på de lägsta klasserna i den grundläggande utbildningen, efter det övergår man till siffror. I Finland förekommer det ingen diskussion om skolans kravnivå och om jämförelser av vitsorden eleverna emellan, de anses självklara."

Samtidigt finns det väldigt få friskolor.

"Även om skolväsendet i princip har en mycket enhetlig linje – det finns till exempel nästan inga privata skolor – kan skolornas rutiner och profiler variera väldigt mycket, i synnerhet på andra stadiet, dvs. efter den grundläggande utbildningen."

Sverige behöver onekligen en skolpolitik som präglas av ordning och reda inom skolornas väggar men också när det gäller förutsättningarna för skolorna. Alliansen borde till exempel ompröva sin position när det gäller religiösa friskolor.
//
Emil

DN kultur och vänstern - igen

Västerskribenter forstätter att använda DN för att ljuga och begå personangrepp. Frågan är varför DN tillåter skribenter som Stefan Jonsson och Andreas Malm att fortsätta skämma ut tidningen.

DN kultur verkar i alla fall skämmas tillräckligt för att inte lägga ut artikeln på hemsidan.
//
Emil

Edit. Nu är artikeln publicerad på DN:s hemsida. Förutom det grova övertrampet ovan, så ger Malm en rättvisande bild av den litteratur som han skriver om. Men han kunde inte motstå lockelsen att blanda in sin personliga agenda och sitt hat mot ideologiska motståndare i texten.