Att jobba på en statlig myndighet

Svenska Dagbladets ledarblogg uppmärksammar den märkliga historien om att en enhetschef på Migrationsverket fått sparken för att han stödjer Israel och fördömer våldshandlingar.

Jag har själv varit statstjänsteman på en statlig myndighet och upplevt den märkliga jargong som fanns där mellan kollegorna. Vissa kunde vräka ur sig kommunistiska åsikter och sammanblanda dem med sina arbetsuppgifter. Men när jag lade fram liberala åsikter anklagades jag ibland för att "politisera" frågan eller debatten. Sparken fick jag dock inte, långt ifrån.

På samma myndighet var jag också medskyldig till att censurera en rapport om hedersvåld (genom tyst samtycke). En kollega hade genomfört en unik intervju- och enkätundersökning där ett femtiotal kvinnor på skyddade boende fick komma till tals. Om jag minns rätt så tyckte avdelningschefen att frågan var så känslig att han kallade samman en referensgrupp av experter. Dessa experter, de flesta experter på strukturell diskriminering och de ingick senare i Masoud Kamalis utredning om strukturell diskriminering, kom med alla möjliga invändningar mot att publicera rapporten.

Undersökningen sades inte vara representativ, eller så var frågorna felkonstruerade och jag minns inte allt som det invändes mot. Det slutade med att "experterna" fick som dom ville. Chefen vågade inte ge ut rapporten, utan han begravde de utsatta kvinnornas röst och överlät uppdraget på en av experterna. Experten kunde sedermera genom en intrikat teori om intersektionalitet konstatera att kvinnornas utsatta position beror på strukturell diskriminering.

Jag skäms än idag över att jag inte hade styrka nog att stå upp bättre för min kollega och mina egna professionella bedömningar av materialet.
//
Emil