J'accuse

Johan Ingerö går till hårt angrepp mot välfärdskramarna och anklagar dem bl.a. för att ha förvandlat oss till ”zombifierade välfärdssociopater”. Jag håller med honom i det mesta. Socialt ingenjörsskap innebär oftast att ”medicinen” gör betydligt större skada än ”sjukdomen”. Inte för att det tycks hindra socialister och strukturalister från att med jämna mellanrum ränna sina lansar i väderkvarnen-för-dagen.

Johan skriver också: "De som tror att bara regler, kvoter, system och lagar kan få folk att uppföra sig hyfsat är de personerna som själva känner igen sig i den beskrivningen." Tyvärr är det inte bara inom vänsterblocket som den legalistiska traditionen lever och frodas. Jag har tidigare hävdat att i dagens Sverige är alla partier socialdemokratiska (som en parafras på uttrycket ”i mörkret är alla katter grå”). Mig veterligen har Alliansen inte släppt tankarna på en lag som tvingar människor att riskera sitt liv i fredstid (något som jag skrivit om här). Lag före moral där det borde vara tvärtom.

I en fråga håller jag däremot inte med Johan Ingerö, nämligen rörande föräldraförsäkringen. Många liberaler kämpar med näbbar och klor mot en 50/50-delning men omfamnar gärna nuvarande konstruktion som även den innebär en kraftig styrning av individens val. Varje politiskt bidrags- eller socialförsäkringssystem bär med sig brasklappar. Den enskilde föräldern måste spela inom systemets ramar för att optimera ersättningen (som han eller hon sannolikt betalt in flera gånger om via skattsedeln). För mig är den självklara liberala linjen att helt avskaffa den statliga inblandningen i familjen och föräldraskapet utom i de fall där barn far illa. Varje enskild förälder borde själv få bestämma över- och finansiera sin ledighet, givetvis inom ett betydligt större ekonomiskt utrymme än det nuvarande.

//LibeRatio