Lennart Berntson skriver utmärkt i Svd om Magnus Sandelins nya bok Extremister.
Det är riktigt att de extremistiska våldsverkarna utgör en liten grupp, men när de trots detta utgör ett hotfullt problem beror det på att – främst – vänsterextremismen och islamismen är ”inbäddade” i det etablerade svenska samhället. Deras motiv förädlas i medier och i forskningsvärlden till uttryck för kritiskt samhällsengagemang eller ses som svar på utanförskap och diskriminering.
Och till den islamistiska antisemitismen – och i dess skugga också den vänsterextrema ”antisionismen” – intar det etablerade politiska och mediala Sverige en förstående för att inte säga uppmuntrande hållning.
Lika lite som nazismen stod avskild från det dåtida tyska samhällets huvudfåra, lika lite står dagens vänsterextremism och islamism isolerade från det svenska samhällets ideologiska huvudtendenser. Det är en skam som framtida generationer i Sverige kommer att tvingas göra upp med.
Det är visserligen ingen ny tes som Sandelin för fram i sin bok - likheterna mellan olika totalitära rörelser - men det är alltid slående när det presenteras på ett bra sätt. Vänstern vägrar ju också att erkänna likheterna med andra totalitära rörelser och inse att de är lika stort avskum som nazisterna. En bra påminnelse dagar som dessa när hela Malmö är klätt med affischer om "90-årsjubileet" för oktoberrevolutionen.
//
Casparus Due
fredag 9 november 2007
Vänsterextremism och islamism lika illa som nazism
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det lustiga med situationen är att media (och samhället) alltid reagerar fel.
Istället för att försöka svartmåla dessa grupper, demonisera dem och tvinga dem till ett utanförskap (som bara förstärker deras extremism och vilja till våld. Skulle man kunna validera deras problemställningar, och erkänna deras rätt till en åsikt (för det är väl ingen som tänker försöka påstå att samhället är perfekt som det är?).
Då ser man till roten av problemet. istället för att försöka bekämpa symptomen.
Är du verkligen liberal, du verkar ju stå närmare nazismen är den frihetliga vänstersidan?
Det finns ingen "rot" till nazism (hos arbetarklassen), kommunism (hos medelklassen) eller islamism (hos f.d kåkfarare och invandrare). Det är medvetna pålästa personer som själva försätter sig i ett valt utanförskap.
Florian Burmeister:
Kapitel 7. Promenad i DDR-Berlin.
Det är nyttigt att informera sig om den egna ideologins lik i garderoben. Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar är en hederlig kristen som har läst och tagit till sig Jesper Svartviks Kristendomens svarta bok. Nazister får gärna läsa boken Om detta må ni berätta av Stephane Bruchfeld och Paul Levine. Liberaler hittar nyttig läsning i Storföretagens svarta bok av Hans Weiss och Klaus Werner, alternativt Naomi Kleins nya bok Chockterapi. Den demokratiska frihetliga vänsterns ideologi har aldrig implementerats i stor skala. Jag har alltså inga demoner att konfrontera i den meningen. Men jag måste kunna se och lära av de hemskheter som har begåtts i vänsterns namn. Jag har tyvärr inte läst Kommunismens svarta bok, en bok redigerad av Stéphane Courtois. Jag har däremot haft förmånen att bo i Berlin, där vänsterdiktaturen DDRs historia står skriven i öppen dager. Här berättar jag om en promenad som jag brukade ta med besök på. Jag har Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel (tyvärr utgången) att tacka för guidningen.
Ta U5 till Strausberger Platz. Här börjar Karl Marx-Allee, tidigare Stalin-Allee. Denna allé var tänkt att bli den nya paradgatan i det sönderbombade Östberlin i 50-talets början. Trycket var enormt på arbetarna för att färdigställa byggnaderna så fort som möjligt. Arkitekturstilen är neo-klassicistisk, som sig bör (diktatorer brukar ha det gemensamt att de gillar antiken). Fortfarande ser man hammaren och skäran-mosaik är och där. Lenin goes Pompeij, som Vallgren skriver. Arbetarna tröttnade på de allt omänskligare arbetsförhållandena då ledningen pressade på för att få färdigt bygget, och i juni 1953 så började upproret sprida sig. Den 17 juni satte diktaturen in pansarvagnar mot upproret. Landets diktator Walter Ullbricht uttalade sig om att nu hade han förlorat förtroendet för folket. Berthold Brecht, en frihetlig kommunist i DDR, svarade sitt klassiska: Om Ullbricht förlorat förtroendet för folket så måste därmed ett nytt folk väljas. Om man går österut på alléen så ser man Karl-Marx Buchhandlung till höger, den största bokhandeln i DDR. Den är fortfarande värd ett besök. När man kommer till Frankfurter Tor så har man sett det mest spektakulära av allén. Ta U5 österut till Magdalenenstrasse. Gå in i kvarteret till norr. Det är inte bra skyltat alls, men så småningom hittar ni till Stasi-muséet. Här var högkvarteret för det mytomspunna Stasi, DDRs säkerhetspolis. Här finns spionerileksaker som hämtade från en Bondrulle, marxist-leninistisk kitsch som man är för bra för att vara sann, och här finns en historia som är frusen i väggarna sedan muren föll hösten 1989. Erich Mielkes (Stasis överhuvud under kalla kriget fram till murens fall) arbetsrum är huvudattraktionen. På hans arbetsbord står till vänster arbetstelefonen, och till höger Lenins dödsmask. Filmen De andras liv är delvis inspelad på detta högkvarter. Se den! Nu går ni tillbaks till U5 och åker tillbaks till S-Bahn-ringen, om ni inte vill ta en kilometerlång promenad längs världens fulaste hus på vänster sida. Ta S-Bahn-ringen söderut till Treptower Park. Mitt i denna park finns Sowjetisches Ehrenmal, en massgrav för ryska soldater som stupade när Berlin erövrades 1945. Historien till detta bygge är att Hitler och Speer lät frakta tusentals ton svensk granit till Berlin för det kommande bygget av Germania, det tredje rikets kommande huvudstad. Denna granit låg och skräpade efter kriget. DDR använde sedan denna hitlergranit till att berätta historien om Stalins heroiska kamp och slutliga seger över Hitler. Över den okände soldatens grav, på en ansenlig kulle, står en sjumetershjälte med framtiden, representerat av ett litet barn, i ena handen. I andra handen håller han ett svärd med vilket han krossar en svastika vid sina fötter.
Om ni fortfarande är pigga på att se mer, så kan ni ta S-bahn söderut till Adlershof. Där finns Anna Seghers hem som minnesplats på Anna Seghers-strasse 81. Även det är DDR-historia frusen i väggarna, i detta fall sedan hennes död 1983. I detta fall är det oändligt mycket mänskligare än Stasi-muséet. Anna Seghers var en kommunistisk judinna som flydde nazityskland och som på flykten skrev boken Det sjunde korset på 30-talet, som skildrade nazisternas grymhet. Denna bok var obligatorisk läsning för amerikanska soldater på väg till kriget mot Hitlertyskland, för att de skulle lära sig om fienden och dess ondska. När Anna Seghers kom tillbaka till sitt hemland valde hon som kommunist att bosätta sig i DDR. Hon var firad nationalförfattare. Men hon kände sig obekväm i den uppburna rollen, och levde ett tillbakadraget liv i utkanten av stan. I Carl-Johan Vallgrens bok nämns en ofördelaktig historia om henne, där hon passivt ska ha tittat på när DDR-terrorn krossade sin gamle förläggare och vän Walter Janka.
I historieböckerna (det vill säga om hon omnämns alls) är Anna Seghers passivitet alltså ett lika stort moraliskt brott som aktivt ondskefullt handlande. Historien är aldrig så svartvit och enkel som i sagorna. Kanske våra barnbarn kommer att förakta oss för våran passivitet gentemot klimathotet, barnarbete i Pakistan, eller för att vi agerade så tamt gentemot diktaturen i Burma. Vems namn som slängs på historiens skräphög, alternativt föräras frihetshjältegloria, brukar segraren ha privilegiet att välja ut.
Varför sammanblanda liberalism med vissa företagares brott mot mänskligheten? Deras handlingar är ju ett brott mot allt vad liberalismen står för. Det finns nog inget land där arbetare far mindre illa än i ett liberalt samhälle.
Personer blandar medvetet ihop pengar med liberalism. Florian, du kan leva så frihetligt, ekologiskt, kommunistiskt som du vill i ett liberalt samhälle så länge andra i din omgivning vill.
Det är det som kommunisterna aldrig kan acceptera - valfiheten, att alla inte tycker lika och att den enskilda människan har lika mycket rätt att bestämma som en "upplyst" elit som vill påtvinga fascismen...
Florre:
Kapitel 5. Om semantik.
Stellan Sundahl i SVT hade ett klassiskt inlägg i den eviga semantikdebatten om vänsterpartiet. När partiet strök K-et i VPK efter murens fall sade han vänsterpartiet och sedan viskandes: (kommunisterna). Då det begav sig var jag inte tillräckligt fri i tanken att tycka att det var riktigt roligt. Mina föräldrar var båda engagerade i partiet. Idag kan jag erkänna att som med allt som kom från Sundahl så var det genialt. Jag saknar honom fortfarande.
I ingressen skriver jag att jag kommer att kunna stå för mitt val av parti i nästan alla sammanhang. Det finns fall då jag skulle få två öron och ingen mun i ett politiskt samtal. Det är om jag skulle träffa ett offer för någon vänsterdiktatur (Kuba, forna realsocialistiska stater, Kina, Nordkorea, …). Jag skulle förstå deras skakande på huvudet om jag berättade om vilket parti jag är med i. Vänsterpartiet/VPK har lik ”i garderoben”, även om liken numera snarare står i skyltfönster. Jag opponerar mig inte emot denna behandling av liken. Information om historia, politik och ekonomi trivs alltid bättre i skyltfönster än i garderober.
När jag nu går med i vänsterpartiet är jag oändligt lättad att de fattade beslutet att stryka k-et. Annars hade jag inte kunnat lägga lika mycket krut på att ändra på sakfrågor som ligger mig varmt om hjärtat. Jag hade i all oändlighet varit tvungen att föra semantiska diskussioner om vad kommunismen egentligen står för. Humanism för den ene, Gulag för den andre. Gäsp.
Politik är en kamp om språket. Kapitalismen har vunnit kampen om människornas tankar, då ord som arbetstagare, arbetsgivare och skattetryck har blivit en del av gängse språkbruk istället för de mer korrekta alternativen arbetare, arbetsköpare och skattenivå. Frihet har blivit ett kapitalistiskt ord. Jag försöker med denna bok återerövra ordet frihet för min vänsterståndpunkt. En positiv bieffekt är att liberaler har mindre svårt att förstå vad jag försöker säga. Det hade varit komplett omöjligt om jag hade grävt ned mig i den språkliga skyttegraven vid namn kommunism. Jag förstår ärligt talat inte varför det finns folk med en demokratisk vänsterståndpunkt som fortfarande kallar sig för kommunister. Är de mer intresserade av semantiskt ordartisteri än av att försöka göra sig förstådda bland vanligt folk?
Michael Albert har förstått semantikdebatten. Han betecknar sig inte för det hopplösa ordet (än mer så i hans hemland USA) socialist, utan han återuppfinner språket istället, och kallar sin ideologi för Parecon, participatory economics, deltagarekonomi. Briljant. Då har han lösgjort sig från det icke-demokratiskt luktande socialistoket.
Jag har Sverige som nation. Jag är demokrat så till den milda grad att jag inte ryggar tillbaks inför tanken att implementera demokratin i den ekonomiska sfären. I en annan tid hade jag kallat mig för socialist. Leni Riefenstahl hade antagligen nickat gillande om hon sett mitt enkla stil- och färgval av denna bok. Vänstern brukar typiskt stå med knuten näve på första maj. Läsaren får gärna testa att utföra denna gest med en öppen hand istället. När jag konfronterar mig själv med mina demoner försvinner de med ett tyst poff.
En ondskefull folkpartist får gärna komma och peka ut likheterna mellan mig som svartröd och de rödbruna. Det bjuder jag på.
Nationalsocialisterna har också förstått vikten av att förnya sitt språk. De heter sverigedemokraterna numera. Analogin mellan dessa två namn torde vara uppenbara för läsaren vid det här laget.
Med det menar jag inte att de förespråkar gaskamrar. Däremot är sättet att peka ut Den Andre (t.ex. muslimen eller bögen) som hot mot hederliga människors normalitet identiskt.
Skicka en kommentar