onsdag 7 november 2007

Den obefintliga kulturpolitiken

Kultur och politik verkar ofta kunna sammanfattas i entréavgifter till några Stockholmsbaserade museer. 19 statliga museer har tidigare blivit kompenserade för att införa fri entré. 16 av dessa ligger i Stockholm.

När regeringen avskaffade kompensationen från och med årskiftet sjönk besöksantalet med ca 40 procent, enligt uträkningar från Kulturrådet.

- Skandal, ropar kulturfolket!
- Vem bryr sig, mumlar borgarna!

Som kulturintresserad liberal bryr jag mig, men det är tråkigt att debatten fastnar här. Kulturpolitik handlar naturligtvis mycket om finansiering. Men när kulturfolket ropar skandal när folk inte är villiga att betala 50 spänn eller passa på de tider det fortfarande är gratis att gå på Stockholmsmuseerna, är det mer en ryggmärgsreflex än uttryck för sant intresse i kulturpolitik. De tycker säkert det hade varit en alldeles utmärkt idé att få betalt för att gå på museum, så att besöksantalet stiger. Vi vill har mer, mer, mer pengar från staten. Så kan man enkelt sammanfatta kulturfolkets kulturpolitiska ställningstagande.

Samtidigt är det tråkigt att lyssna på den massiva tystnad som borgerliga politiker ger i frågan. Kulturministern deklarerade i juni stolt på DN Debatt att de har tillsatt en utredning.

"Därmed markeras den vikt som regeringen lägger vid kulturens frågor."

Det enda intressanta som framkommer i artikeln är att ministern anser att Staten är och ska vara en stark aktör inom kulturpolitiken. Totalt omfattar kulturbudgeten tio miljarder kronor. Sedan juni har det varit tyst, bortsett från att en folkpartist vill ge ännu mer skattekronor till kulturen.

Om någon uttalar sig är det allt för ofta i stil med:
Om folk inte vill se skiten, varför ska de då betala för den med skattekronor?

Fria liberala debattörer älskar att rabbla upp alla de statligt livstidsfinansierade konstnärer som inte har producerat något på flera år.

Fria kulturarbetare försöker påstå att A-kassan är en livsviktig konstnärslön.

Vad som behövs är en ordentlig diskussion om hur man får de två nedanstående teserna att bli en syntes.

  • Kulturen ska bevaras och stöttas
  • Skattekronor ska sparas och inte slösas

Sanna Rayman, liberal bloggare och ledarskribent, med rötter i kultursvängen, skriver insiktsfullt om problematiken i det senaste numret av NEO.

Det talas ofta om den fria och smala konsten som inte kan bära sig själv och Rayman ser inga problem i att skattekronor går till kultur. Men det är inte den smala och fria konsten som får de stora pengarna. Det är symfoniorkestrarna, de ovan nämnda museerna och andra tunga kulturinstitutioner. De andra får slåss om smulorna från den rikes bord.

Rayman kommer dock med några bra förslag på hur man skapar en syntes: mikrolån, branchcoacher och avdragsgill kulturspronsring. Det ser jag som bra steg mot att minska skatteslöseriet.

Varför inte hämta idéer från sportens värld - Swedbank symfoniorkester, Eon´s moderna museum, Kiviks musteris fria dansteater.

Varför inte göra konstnärsintäkter skattefria?

//

Fabrikören

15 kommentarer:

Sanna Rayman sa...

Hallå där.
Jag håller med. Debatten är trist, smal och snart sagt aldrig sansad.
Jag har jobbat med både smalt och fritt och stort och tungt. Båda får pengar, men självfallet i helt olika storlekar. Det där är för övrigt en debatt för sig.
De stora är ju de mest välbesökta av en större och bredare publik. Ska man ha någon sorts "public service" perspektiv på skattemedlen så blir det ju faktiskt mer rättmätigt att kulturkronor går dit.

Samtidigt är det de små och smala kulturyttringarna som har svårast att fortleva i ett litet land. Ur det perspektivet är det kanske mer "rätt" att fördela mer dit. Åtminstone om vi vill ha en utbudsmångfald som sträcker sig utöver vad ett jämförelsevis liten, svensk publikmarknad kan antas kunna nära. Det är dock denna kultur som lättast kan angripas med skatteargumenten eftersom det är så lätt att hävda att "ingen vill se det här".

Oh well. Vi får väl se om det blir nåt kul av den där kulturutredningen. Jag är dock rädd att Liljerothen är alltför mycket klassiskt moderat finkulturell för att nåt särdeles spännande händer. Synd att Stegö Chiló drevades i väg, hon hade förmodligen varit betydligt rörligare.

Fabrikören sa...

Jag tror också att Stegö hade varit spännande. Tyvärr sågs hon med sin Timbro-bakgrund, nog mest som en provokation.

Jag har själv jobbat en del inom musik-branschen och upplevt den starka oviljan mot allt vad kommersialisering heter inom "finkulturen".

Att Malmö, som jag känner mig hemma på, har ett levande konserthus betyder mycket för staden.

Men en central fråga är hur finansieringen ser ut och vad drivkraften för utveckling är.

Med nuvarande garanterade finansiering tenderar scenen att stagnera och publiken att bli äldre. Utvecklingen blir helt beroende av om vd och orkesterledare är nyfikna och öppna (vilket de för tillfället är).

Hade man gjort kulturarbete skattefritt hade en mycket tung kostnadspost för ett konserthus halverats och verksamheten skulle med lite nytänkande och avdragsgill sponsring kunna bära sig själv. Detsamma borde rimligtvis gälla för många teatrar.

Men detta kräver både att kulturfolket vågar tro på det de gör, även rent kommersiellt. Pengar är inte nödvändigtvis smutsiga bara för att de inte kommer från staten!

Det kräver också att staten erkänner kulturens betydelse för samhället och vågar släppa den fri. Med bidragsfinansiering är den inte speciellt fri. Hade man låtit bli att kräva in pengar från kulturarbetare, för att sedan putsa ut dem i lagom portioner, hade konsten blivit betydligt friare.

Med skattefrihet, avdragsgill sponsring, mikrolån, kulturföretagarstöd m.m. hade det varit få konstformer och institutioner som inte kunde bära sig själv. Om dessa inte bär upp kulturarvet i någon väsentlig utsträckning, kanske det är värt att överväga om de inte passar bättre som hobby-projekt.

Laszlo sa...

Jag hann inte läsa detta inlägg innan jag skrev ett inlägg om just samma ämne på Lilla Torg(c)-bloggen.

Jag ser fortfarande inget annat än känsloargument för varför kultur skall vara skattefinansierat?

Jag ser inget fel i att kultur som ingen vill ha kommer att försvinna om vi slopar det offentliga kulturstödet. Eller är ni av annan åsikt?

För att främja kulturen måste vi sluta särskilja kulturarbete från annan förvärvsarbete. Om vi ser på konstnärer som egenföretagare ser vi genast problematiken de stöter för att kunna överleva på sitt förvärv. Ett underlättande för egenföretagande skulle även vara kulturfrämjande.

Sanna Rayman sa...

Laszlo. Jag håller med fabrikören som förordar flera finansieringsformer och piggare politik för att hjälpa kulturen överleva på egna ben.
(Även om skattefrihet också kan sägas vara ett stöd i någon form eftersom det innebär uteblivna skatteintäkter som i nuläget kommer in..) Jag håller framför allt med eftersom fler finansieringsformer skulle göra kulturen friare än den är nu, mindre beroende av och förälskad i staten, vilket är fallet i svenskt kulturliv. Mer sponsring och privata initiativ vore nyttigt, men det är inget som händer över en dag, dessvärre. Det finns ingen vana här i landet - vare sig hos näringsliv eller kulturliv. Kontaktvägarna är i mångt och mycket "obanade".

Men, jag håller definitivt inte med om det du skriver om att du inte ser något
"fel i att kultur som ingen vill ha kommer att försvinna om vi slopar det offentliga kulturstödet".
Det där med "ingen vill ha" är nämligen i allra högsta grad problematiskt uttalande. När kan en kulturyttring sägas vara oönskad av alla?

Säg en teaterföreställning. Utöver dem du ser på scen finns ett antal ljus och ljudtekniker bakom. Därtill har du förstås veckor av repetitioner som skådespelarna ägnat åt bland annat manuset som skrivits av en manusförfattare och/eller bearbetats av en dramaturg. Sen har ju nån byggt scenografin såklart. Och sytt och fixat rekvisita samt kostym. Kanske har någon skrivit musik eller så har en producent ägnat tid åt att ordna med rättigheter för den musik som hörs. Ibland finns det rentav musiker med som spelar. På opera och balett en hel orkester. Någon säljer biljetterna. Administrerar hemsidan där du köper biljetter. Någon skriver säljtexter och jobbar med marknadsföring. Fixar med formgivare, gör program och affischer. Bland annat.

Vill du betala den faktiska kostnaden för en teaterbiljett? Jag tror inte det. Om tillräckligt många inte vill det kan vi till slut säga att "ingen vill ha" teater och peka på svikande publiksiffror. Men ville vi, egentligen, att scenkonsten i Sverige skulle försvinna?

Eller, helt enkelt:
Säg mig ett land där det helt saknas statligt kulturstöd och finns en hyfsad mångfald i utbudet och jag ska överväga dina förslag igen.

Laszlo sa...

Sanna:

Jag har en kär hobby - akvaristiken. Den skänker mig glädje på många plan - estetisk såväl som intellektuell. Jag har även vänner som kommer över och tittar på mitt stora akvarium eftersom den skänker dem glädje att se något så vackert.

Jag jobbar hårt med akvariet och lägger ner en massa pengar och tid på den.

Men jag förväntar mig inte att någon annan skall subventionera min hobby. Jag hade kanske kunnat starta ett stort akvarium där jag hade kunnat ta betalt för inträde och på så sätt kunnat subeventionera den lite - men varför skall någon som inte är intresserade av mitt akvarium betala för att jag skall kunna ägna mig åt den?

Denna jämförelse haltar en del, men har ändå viss relevans. Varför skall jag subventionera en dyr teateruppsättning som jag inte har intresse av att gå och se? Varför tar staten pengar av mig med tvång för att folk som är intresserade av teater inte skall behöva betala den faktiska kostnaden?

Du frågar mig om jag "vill betala det faktiska priset av en teaterbiljett" - ja, jag tycker det är så det skall vara. Jag förväntar mig inte att någon annan subventionerar mina hobbyn, så varför skall jag subventionera andras?

Kultur överlever även utan offentligt kulturstöd - det har väl historien ändå bevisat.

Fabrikören sa...

Jag kan inte annat än hålla med Sanna här. Det statliga stödet till kulturen ska minimeras samtidigt som man underlättar för annan form av finansiering.

Men att helt ta bort stödet kostar mer än det smakar.

Med samma tankegång kan man ta bort alla små landsvägar och elnät som "ingen" använder, man skulle kunna slänge merparten av bibliotekens böcker som "ingen" lånar.

Och Lazlo, vem tror du finansierade Nils Holgerssons underbara resa?

Zorn var i perioder tämligen beroende av offentliga konstinstitutioner, både genom att de delade ut stipendier och (nog så viktigt) erbjöd en plattform för honom att visa upp sin konst.

ABBA grundlade sin framgång i melodifestivalen. Vem tror du finansierade det kalaset?

Sanna
Skattefrihet kan säkert ses som en form av stöd, men ett extremt passivt sådant. Statens ekonomiska kulturstyrning begränsas till att definiera var gränsen för kulturarbete går.

En invändning mot skattebefriad kultur som jag fått höra är att det skapar ännu fler skattesatser och ännu större byråkrati, alltså ett steg bort från platt skatt som jag i andra sammanhang förespråkar.

Svaret på den invändingen är naturligtvis att ingen skatt knappast kan anses vara en skattesats.

Sanna Rayman sa...

Håller med fabrikören fullt ut.
Och visst är skattefrihet ett mkt passivt stöd, I agree.

Casparus Due sa...

Kultur kan knappast likställas med infrastruktur som vägar och elnät. Att infrastruktur bedrivs av staten kan försvaras utifrån traditionell liberal teori om marknadsmisslyckande. Det är helt enkelt svårt att samsas om stora infrastruktursatsningar genom att många vill vara free riders.

Såväl Nils Holgerssons underbara resa som Zorn skulle kunna tas fram lika väl på en fri marknad och Melodifestivalen funkar lika bra i reklamfinansierade fyran.

Jag håller med Lazslo här. "Jag förväntar mig inte att någon annan subventionerar mina hobbyn, så varför skall jag subventionera andras?" Det argumentet är svårt att slå.

Jag vill också ha en statligt betald skrivarlya på Söder!!

Laszlo sa...

Eftersom Casoparus Due sammanfattade min replik bra kan jag inte tillföra mer till debatten än att vi får väl vara eniga om att vara oeniga.

Jag anser inte att kultur är en nödvändighet som samhället skall bekosta (såsom infrastruktur, rättstasten, och i viss mån en grundtrygghet för alla medborgare i from av sjukvård och utbildning t.ex. - jag är ju trots allt inte nyliberal).

Jag tror inte heller att den smala kulturen skulle försvinna om vi tog bort bort det offentliga stödet. Det finns en smal kultur i USA också!

Fabrikören sa...

Nu jämförde jag med de små infrastruktursatsningarna. De som bara når ut till ett fåtal människor i ödemarken. Varför ska jag betala dessa människors vägar och elnät?

Jag kan iofs tycka att biblioteken har en tendens att trampa in på de privatas område. Men vill ni verkligen stänga biblioteken också?

Det bör kommas ihåg att vi är överens om att offentligt kulturstöd kraftigt ska skäras ner. Oenigheten ligger i om den helt ska tas bort. Att komma med önskemål om skrivarlyor på Söder, biter således inte i den här diskussionen. Den dörren är öppen.

Sen att kalla det en hobby håller ju inte. Jag påstår definitivt inte att amatörmusiker ska få betalt för att repa, för att jämföra med era hobbyverksamheter. Det argumentet är svårt att slå, eftersom det inte är ett argument i den här diskussionen.

När jag talar om kulturstöd talar jag om vård av kulturarvet. Ingen vill väl stänga nationalmuseet eller sälja skeppet Wasa för att det inte kan bära sig själv - eller?

När jag talar om skattefrihet, mikrolån etc talar jag om att skapa gynsamma förutsättningar för ett levande kulturliv som bidrar till såväl nytänkande som bildning i samhället - utan att ni behöver bidra med skattekronor.

Jag tycker det hade varit mycket bra om Laszlo kunde få skattefrihet och mikrolån om han valde att göra en kulturgrej av sin akvarieverksamhet och ville visa upp det för allmänheten.

Om han lyckas skapa något unikt som är värt att bevara för kommande generationer, tycker jag det är helt ok att det får ett kulturarvsstöd.

Jag kan däremot garantera att väldigt mycket kultur hade försvunnit förgott om man bara hade strypt allt stöd, utan att finna nya finansieringsmöjligheter. Stödet idag är inte bara grädde på mosen, som folk utan vidare kan klara sig utan.

Casparus Due sa...

det enda kulturarv jag vill ha är att inte tokstollar som islamister och kristna spränger det i luften. Wasamuséet är en kassako som kan försörja sig själv, liksom astrid lindgrens böcker och annat kulturarv värt att bevara.

vissa saker kan försvinna utan det gör nåt.

Sanna Rayman sa...

Again. Jag är med fabrikören.
Har inte riktigt tid att skriva svar nu, måste klä ut mig o gå på fest, men det är larvigt att förespegla att sånt man vill ha kvar klarar sig bra såvida inte någon spränger det. Det finns saker vi vill bevara och fortsätta ta del av som kräver aktivt bevarande. Flera muséer är goda exempel på detta. Bara vi bryter upp den ensidiga finansiering som råder i Sverige så är jag nöjd.

Jag tror man hellre ska kika ut i Europa som har ett kulturklimat som mer liknar vårt. (Har misstankar om att Holland har en intressant kulturpolitik.)

Att jämföra med USA är vanskligt eftersom de där har en helt annan marknad att bjuda ut kulturen till. Dessutom är det där tradition att gå samman i föreningar och bevara, driva och förvalta tex muséer. Det finns en klar infrastruktur för hur det där fungerar där och den har inte vi, alltså måste sådant låtas växa fram utan att vi för den sakens skull låter viktiga ting dö bara för att vi känner för att vara ideologiskt principfasta. Att vara ideologiskt principfast kan ibland övergå i dum envishet.

Och det där med att "också vilja ha en skrivarlya". Det franka svaret på det är
- Jaha. Men du kanske inte är bra nog.

Eller råder det någon sorts rättvisesträvan á la socialdemokrati här? Ska alla som vill få en skrivarlya bara för att en handfull eller två fått "vara Lucia"?

Fabrikören sa...

"Att vara ideologiskt principfast kan ibland övergå i dum envishet."

Mitt i prick, även om det nog faller in under kategorin ad hominem mot Casparus.

För att försöka ta Casparus senaste kommentar allvarligt:

Att strypa allt kulturstöd är att spränga stora delar av sin historia. Många värdefulla byggnader och museum-samlingar skulle sprängas sönder från insidan av långsamt växande mögelsvampar.

Laszlo nämnde grundtrygghet och utbildning tidigare. Jag räknar in kulturell bildning i den kategorin, både på ett individuellt plan och på ett samhällsplan. Det är bland annat därför jag (som liberal) tycker det är helt ok att skattepengar går till offentliga bibliotek, även om de till 90 procent innehåller saker som jag inte är intresserad av.

Sanna: Man behöver bara gå över sundet för att finna ett sundare kulturklimat med stora sponorer som Carlsberg och Mærsk McKinnley Møller i spetsen av ett kulturintresserat näringsliv.

Det var exempelvis intressant att se hur vänstern och kulturfolk splittrades när Mærsk donerade ett nytt operahus till staten. Från vänstern hördes röster om att han bara ville bygga ett mausoleum och slippa betala skatt på pengarna. Kulturfolket teg och tog emot.

Casparus Due sa...

"Och det där med att "också vilja ha en skrivarlya". Det franka svaret på det är
- Jaha. Men du kanske inte är bra nog."

Mitt svar på denna diskussionen gjorde att jag fick en smäll på en fest för snart 10 år sedan.

- Men vem ska bestämma vem så ska ha skrivarlyan då, om inte jag?

- Det ska såna som jag, sa den blivande vänster-kultur-svt-journalisten.

Jag gapskrattade och fick en smäll.

Vi är vänner till denna dag. JAg fortafarande liberal, han jobbar på SVT:s arkiv där han får åka världen runt och handla material från andra public service-bolag. Sånt vi ska få se. För våra pengar. För att han bestämt det.

Fabrikören sa...

Om du frågar mig borde public service begränsas till ren samhällsinformation (direktsändningar får riksdagsdebatter, information om nya lagar etc.) och tv-licensen avskaffas. Men det är en lite annan diskussion.