Seperation eller assimilering?

De senaste veckorna har vi sett en ny trend där regeringsrepresentanter från utvandringsländer uppmanar sina forna landsmän att motstå assimilering och kräva rättigheter.

När den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan nyligen var i Tyskland, hem för knappt tre miljoner personer med turkisk bakgrund, sade han att Tyskland borde finansiera turkiska högskolor. Han föreslog också att vanliga skolor hyr in lärare från Turkiet som kan bedriva undervisning för den turkiska gruppen. Senare sade premiärministern i ett tal i Köln att assimilering är ett brott mot mänskligheten: "Assimilation is a crime against humanity". Uttalandena har inte tagits emot väl av förbundskansler Angela Merkel, som sade i ett svar att "om du växer upp i Tyskland som tredje- eller fjärde generationens invandrare, om du har tyskt medborgarskap, så är jag er förbundskansler". Tyskar med turkisk bakgrund ska primärt vara lojala mot den tyska staten, menade Merkel vidare.

Den marockanska ministern för exilmarockaner Mohammed Ameur vill inte vara sämre, utan har uttalat att marockanska invandrare i Europa måste arbeta hårdare för att bibehålla sitt språk och sin kultur.

Marockos nya migrationspolitik innebär, förklarade Ameur i magasinet Aujourd'hui le Maroc, att marockanska grupper i utlandet ska ses som Marockos 17:e provins och att den nya migrationspolitiken ska försäkra sig om att fler barn med marockansk bakgrund lär sig om marockansk kultur och arabiska. Målet är att deltagandet i sådana klasser ska öka från 60,000 till 150,000. Regeringen ska också avsätta resurser för att unga ska kunna resa till Marocko för att stärka sina band till landet.

Politiker i Nederländerna, med en stor befolkning med marockansk bakgrund, har reagerat med ogillande och menar att det går stick i stäv med den nederländska integrationspolitiken. Marockanska grupper i landet ställer sig också frågande till politiken, eftersom de till 80 procent talar berbiska och inte arabiska. De undrar vad det är för statisk kultur som regimen i Marocko egentligen vill sprida.

Invandrare eller minoritet?
Enligt traditionell liberal filosofi och debatt (läs Will Kymlicka) kring integration och migration skiljer man ofta på politik riktad mot nationella minoriteter och politik för invandrare. Invandrare har, till skillnad från nationella minoriteter, frivilligt invandrat till ett land medan nationella minoriteter (i Sverige samer, romer, judar och tornedalsfinnar) har sekellång, historisk närvaro i ett land. Därför bör, enligt många filosofer, nationella minoriteter tilldelas särskilda rättigheter medan de som invadrat inte kan ställa några moraliska krav på särbehandling.

Det är uppenbart att sådana modeller utmanas i Europa, såväl när det gäller "nationella" grupper som turkar i Tyskland och marockaner i Nederländerna och muslimska grupper. Både externa påtryckningar från aktörer utanför Europa och delar av dessa grupper i Europa vill uppenbarligen få status som nationell minoritetsgrupp och därmed särskilda rättigheter. Det är en stor utmaning för länder som Sverige, som vi bara sett början på. En föraning om det är de många anmälningar om diskriminering som kommer från unga kvinnor som kräver särbehandling för sin muslimska tro.
//
Emil