95% av svenskarna fuskar?

På DN Debatt idag presenterar chefsekonomen på Svensk Näringsliv, Stefan Fölster och VD:n för Handelns utredningsinstitut Fredrik Bergström resultatet av en undersökning de gjort i samband med skrivandet av rapporten ”Plan B – den dolda jakten på välfärd”. Enligt Fölster och Bergström har 95% av de tillfrågade svarat att de anpassat sitt beteende för att vinna fördelar ur välfärdssystemen och 16% uppger att de tillgripit allvarligt fusk. Siffrorna i sig fäster jag ingen större vikt vid. Men att väldigt många tänjer på gränserna tror jag de flesta inser. Finns det ens någon som aldrig friserat de uppgifterna de är skyldiga att lämna till myndigheter eller gjort misstag som inneburit ekonomisk vinning som de sedan inte korrigerat?

Som väntat riktar vänsterbloggarna pilbågen mot budbäraren istället för att fundera över den faktiska innebörden av rapporten (exempelvis här, här och här). Vissa av dem medger till och med att de borde räknas in i statistiken men försöker bortförklara sitt beteende. Om nu regelverken i många fall till och med står i strid med skattekramarnas faktiska moral, vore det inte en idé att anpassa dem till verkligheten istället för att lägga oändliga resurser på att jaga fuskare? Min bestämda uppfattning är att de flesta vill göra rätt för sig. Däremot tycks de flesta tveksamma till att ”göra rätt för dig”. Är inte regeln/skatten/avgiften/bidraget djupt förankrad i den egna moralen är det inte ett långt steg till att tänja på den, åtminstone litegrann. När flera miljoner människor tänjer litegrann på gränserna blir det rätt stora belopp.

Välfärdskramarnas stora problem är att förklara varför vi har världens högsta skattetryck men inte världens bästa socialförsäkringssystem, vård, skola, omsorg, m.m. och varför Stockholm har fler hemlösa per capita än de flesta storstäderna i USA. Vi skattebetalare ser aldrig på ett tydligt sätt att systemen förbättras av den höjda skatten eller de nya pålagorna. Hålet i plånboken är betydligt lättare att se. Det i kombination med vetskapen att till och med ”välfärdens” förvaltare skor sig på systemet ökar klyftan mellan den egna moralen och ”skattemoralen” (om man nu kan använda ordet moral när man talar om skatter).

Min uppfattning är att lagstiftningen måste stå i samklang med en moral som en mycket, mycket tydlig majoritet kan skriva under på. Hur många avstår t.ex. från att mörda för att det är kriminellt? Hur många avstår för att det står i direkt strid med den egna moralen? Ju färre som måste jagas, desto mer resurser kan läggas på var och en. Men när övervägande del av befolkningen ”fuskar”, vem ska jagas och hur mycket resurser ska man lägga på det? De som ska försvara våra mänskliga fri- och rättigheter får minskade resurser samtidigt som alltmer pengar läggs på att jaga de som skaffar sig extra vinning i socialförsäkrings- och bidragssystemen (och det system som föder dem). För en liberal är det helt åt helvete! Människor ska inte behöva bli misshandlade ute på gatorna för att resurserna lagts på att kontrollera om Nisse Hult betalt sin TV-licens.

Länkar även i Sydsvenskan och SvD.

//LibeRatio