Patrik Svensson kämpar mot fördomsfull tandläkare

Sydsvenskans kulturskribent, Patrik Svensson skriver idag en utlämnande krönika om sin politiska bakgrund som radikal vänster och sina arbetarklass-föräldrars färd mot välfärd. (inte klassresa enligt PS, utan en klass som färdats långt).

Vad jag inte kunde förstå var varför mina föräldrar aldrig tycktes ha delat min fascination. Varför hade de aldrig åkt med i sjuttiotalets stora vänstervåg? De var arbetare, de var vänstersinnade, de var unga. Varför hängde de inte med i en frihetsrörelse som handlade om dem själva? Svaret, vilket det tog sin tid att inse, var såklart att vänstervågen först och främst var en angelägenhet för den yngre urbana och akademiska medelklassen och att mina föräldrar i själva verket var fullständigt representativa för efterkrigstidens svenska arbetarklass. De rökte aldrig marijuana, gick med i något R-förbund eller demonstrerade för FNL. De knegade, byggde hus, köpte tv och fortsatte att rösta på sossarna. De hade varit med om en reformistisk revolution vars kraft och omfattning sjuttiotalets akademiska vänster aldrig riktigt begrep.
---
Det är en skamfull upptäckt som jag alltför väl kunde känna igen när jag gick i demonstrationståg där medelklassbarnen ropade om ”arbetarklassens kampenhet”.
---
Så varför inte bara släppa det helt? Varför håller jag fast vid denna osäkra idé om att det fanns något sant och riktigt i motkulturens radikalism? Att vi ändå på något sätt blivit lurade. Tja, det är detaljerna som gör det. De små privata uppenbarelserna.

En pappa som fick cancer av asfaltsångorna, en mamma som blev arbetslös och blev, av arbetsförmedlingen, tvingad att stå till arbetsmarknadens förfogande och en liten anekdot om en tandläkare. Det är de små privata uppenbarelserna som PS lyfter fram som anledning till att han håller fast i "motkulturens radikalism", trots att han borde skämmas.

Ursäkta PS, men det låter inte trovärdigt. Att man inte kände till riskerna med asfaltsläggning kan knappast skyllas Mammon, det var knappast kapitalisterna som byggde AMS, dina föräldrar skulle ha bott kvar i statarlängan om inte arbetsföra människor tvingas att stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till bidrag.

Kvar blir en tandläkare som inte verkade tycka att vägarbete var fint!

Är det honom du är emot? Eller kan det vara så att det helt enkelt är lite häftigare med motkulturens radikalism, än att erkänna knegets och kapitalets värde för dina föräldrar och alla andra som har gjort en fantastisk resa i välfärd?
//
Leva eller lyda