I oktober blossade en stor debatt upp om somaliska invandrare i Sverige efter en artikelserie i Göteborgsposten. I inledningen av artikeln kunde vi läsa:
Ett folk med tusenårig historia håller på att gå under. Mitt ibland oss. I Göteborg år 2007. Högt på listan över skyldiga står somaliska pappor som överger sina familjer. Det svenska bidragssamhället och den stängda arbetsmarknaden bidrar till katastrofen, som kan avläsas i grov kriminalitet, utbrett missbruk, bidragsfusk, usla skolbetyg, splittrade familjer och skyhög arbetslöshet.
Bidragande till debatten var också den turné som tankesmedjan Zufi anordnade i Sverige med framgångsrika Somalier från Minneapolis, USA.
Det är lätt att få intrycket att Sverige på något sätt är unikt i sina problem att finna plats och ge möjlighet för den somaliska invandrargruppen. Men det är inte så att Sverige är unikt. I Norge är situationen likartad. Och det är en ofta upprepad myt att somalier som grupp lyckas bra i Storbritannien.
Det enda stället som det finns tydliga tecken på framsteg och framtidstro är Minneapolis USA. Men situationen går antagligen inte att generalisera till att gälla hela USA.
Shelbyville har 16 000 invånare och ligger i Tennessee, USA. De senaste åren har staden tagit emot ett hundratal Somaliska flyktingar. Lokaltidningen Shelbyville Times-Gazette News har nyligen haft en liknande artikelserie som den i Göteborgsposten, med samma oroliga tonfall. Samtliga 11 artiklar hittar ni här. Jag rekommenderar verkligen en läsning. Det ger en insikt om både journalism i amerikanska småstäder och att somaliernas strävan att integrera sig inte kommer att bli helt enkel.
Så här hårt sammanfattar journalisten Brian Mosely sin artikelserie:
"Over the past few years, this community has given a helping hand and opened their arms to the new arrivals from Somalia.
In return, many of these refugees have given Shelbyville the finger.
When I began researching this story about the Somalis, I knew it would be controversial. We were aware that many in Shelbyville were having serious concerns about hundreds of Sunni Muslims moving here.
But as I began to talk with officials and others about our new neighbors, I was stunned by the reaction. Practically every person I spoke with locally said they had done everything possible to help out the refugees in adjusting to their new home and were treated very badly in return."
"Suddenly introducing a society that is literally hundreds of years behind the times in the ways of hygiene, mannerisms, culture and the treatment of women into 21st Century America is a recipe for sociological disaster. It is a massive shock to the Somalis and doesn't do the local communities any favors either."
"One can not expect a community to keep bending over backwards to help folks, only to treated with rudeness, disrespect and hostility. At some point, our welcoming attitude and southern hospitality will turn into resentment and distrust."
Kontentan: Det finns ingen anledning att peka ut Sverige som särskilt dåliga eller elaka när det gäller möjligheterna för invandrade somalier. Däremot finns det anledning att ta problemen på allvar och tänka nytt, TILLSAMMANS med den somaliska gruppen.
//
Emil
torsdag 3 januari 2008
Somalier i Shelbyville, USA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Som ärkeliberal knöl kan man inte låta bli att reagera över slutet på ett annars lysande blogginlägg: "tillsammans med den somaliska gruppen". Det är mycket möjligt att det går att definiera en luddig somalisk grupp. Men låt den sköta sig själv då. Från vår sida som individer och som samhälle bör vi se till varje enskild individ och inte ta hänsyn till en massa ovidkommande grupptänkande. En dialog med en somalisk grupp kommer i bästa fall att leda till noll och intet.
Den lärande historien från Minneapolis är att somalierna själva, som grupp, enklav, eller vad man vill kalla det, gemensamt tagit tar i sin situation, bland annat genom att föreslå och ställa krav på politiker (som givetvis vill bli återvalda).
Det är ett bottom-up perspektiv där medborgarna själva tar initiativ, får hjälp att uppnå det som behövs...
I Sverige lägger man om arbetsmarknadspolitik, höjer eller sänker bidrag, startar en fritidsgård eller något annat för att "fixa", dvs. top-down perspektiv.
I den bästa av världar, med låga skatter, reformerad arbetsrätt, bättre företagsklimat etc. hade jag inte nödvändigvtis kommit med samma rekommendation och slutsats.
Det behövs en handlingsplan nu - och sedan finns det den stora frågan om att bygga ett friare samhälle där alla får det bättre på sikt.
Dvs. Det enda positiva exemplet vi har att ta till är ett exempel på egenmakt, baserat på en kollektiv identitet, som så många andra gånger i den framgångsrika amerikanska migrationshistorian.
Som sagt, låt gruppen sköta sig själv. Det är den lärdom jag ser att man kan dra av somalier i Minneapolis.
Mer just-do-it och mindre bottom-up-top-down, dvs upp-och-ner!
Det behövs ingen handlingsplan. Sådan har vi redan sett allt för mycket av. Det behövs att folk i högre grad får ta ansvar för sina handlingar eller icke-handlingar och det behövs en avveckling av integrationspolitiken. Det krävs ingen liberal revolution eller en nattväktarstat för att det ska bli verklighet. Man kan komma långt genom att det offentliga (speciellt skola, soss och polis) utnyttjar rådande lagstiftning ochvisar lite ryggrad istället för att velar i ett integrationsmörker.
Skicka en kommentar