tisdag 13 november 2007

Scientologifobi

Är kritik mot en religion eller ett trossystem en fobi? Självklart inte. Och inte rasism heller. Men jag blev ändå rejält överraskad över Lotta Lundgrens hårda angrepp på Scientologerna i Sydsvenskan.

"Scientologerna är en organisation där alla kontrollerar alla. De går inte i några demonstrationståg och brölar på gatorna. De jobbar tyst, med grupptryck, och angiveri. Och har en stark lobby."

"Scientologin är en paramilitär, totalitär, extremistisk, antidemokratisk, författningsfientlig organisation.

De söker länder där det är möjligt att slå sig ner. Länder med friskolor som tror att religionsfrihet inte är ett politiskt ställningstagande. Att frågor om människovärde, etik och självkänsla kan kallas religion och hystas över till hokus-pokus-organisationer."

Det är hårda ord som kanske är berättigade. Jag vet för lite om Scientologerna för att ta ställning. Det är bra att man får föra fram kritik mot religiösa rörelser, för det är väl ändå en religiös rörelse! Lotta Lundgrens ord stämmer lika väl in på alla andra religioner - kristendom, islam, judendom. Jag skulle vilja se en stor svensk dagstidning skriva:

Judendomen är en paramilitär, totalitär, extremistisk, antidemokratisk, författningsfientlig organisation.

Eller:

Islam är en paramilitär, totalitär, extremistisk, antidemokratisk, författningsfientlig organisation.

Det får vi nog vänta på. Judendomen undviker ofta kritik beroende på judarnas tragiska historia. Men deras tragiska historia bör inte förhindra kritik mot judendomen som, likt islam, är en primitiv ökenreligion med föråldrade värderingar. För att inte tala om islam, som måste vara den dummaste religionen av dom alla. Islam, som påtvingat ett homogent religionsförtryck över tidigare blomstrande kulturer i Asien och Afrika, undgår kritik genom personers paternalistiska välvilja och/eller rädsla.
//
Casparus Due

1 kommentar:

Anonym sa...

Från en trött och lättirriterad småbarnsfar:

Existentiellt blandband. Tack, ICA.
På söndag morgon, 25 augusti 2007, cyklade jag till Gränby Centrum i Uppsala. Främsta anledningen var att jag av en privat anledning behövde läsa Upsala Nya Tidning. Efter att ha läst igenom tidningen, och konstaterat avsaknaden av dåliga nyheter, så gick jag för att handla på ICA. Jag var mentalt blottad efter både denna Upsala Nya Tidning-grej, samt diskuterandet med Fabrikören och andra liberaler i bloggosfären. När jag letade bananer bland frukten hörde jag första låten i skvalhögtalarna: How can you mend a broken heart? av Al Green. Jag är inte troende, men där och då var Al Greens röst så änglalikt vacker att jag blev religiös. Jag brast ut i gråt över bananerna. Men jag tog mig någotsånär samman och handlade övrig mat. Nästa låt var Space dog av Tori Amos. Jag fortsatte vara i brygga, och folk trodde nog att jag just nåtts av ett dödsbesked eller liknande. När jag sedan kom till blöjorna så var Pampers storlek 4-7 kg slut. Jag tänkte ringa Emma för att fråga om jag ska pröva Libero-blöjor istället, men ur skvalhögtalarna lät nu Lay Lady Lay med Bob Dylan. Jag tänkte att jag kan inte ringa innan denna låten tar slut. När låten tonar ut ringer jag äntligen hem, bara för att inse att nästa låt är Road to Nowhere med Talking Heads. Emma hör inte ett enda ord av vad jag försöker säga när jag stortjuter ner i mobilen. Som tur är är nästa låt av mer jordslig karaktär, och jag blir icke-troende igen. Men blöjorna fick vänta till nästa inköp.
För mig är friheten att stå för den jag är en mycket starkare innerligare känsla än den som vilken drog som helst skulle kunna ge mig, eller någon religion.