Idag är det den internationella filosofidagen. Fabrikören vill uppmärksamma denna viktiga dag med en liten biografi över Sartre som jag skrev för två år sedan (måttligt redigerad), där jag bland annat lyfter fram några av de positivare sidorna hos honom. Jag tar mig också friheten att flagga för min kommande bok Kvietism - en bok om Wittgenstein, buddhism, färger, allt och inget. Den kommer inom någon månad att finnas tillgänglig för både beställning och nedladdning på ZUFI. Håll ögonen öppna. Så här börjar den:
Och här kommer Sartre:
102 år med Jean-Paul Sartre: I år skulle Jean-Paul Sartre ha fyllt 102. Hans livsverk består av en mängd romaner, pjäser och filosofiska verk som har påverkat det intellektuella klimatet långt efter hans död. Sartre är den moderna existentialismens fader och han satte som få andra ord på den blandade stämning av meningslöshet och framtidstro som präglade hela Europa efter andra världskrigets slut. 1964 blev han belönad med Nobels litteraturpris, men avböjde.
Som ung studerade Sartre vid elituniversitetet École normale supérieure. Där mötte han Simone de Beauvoir och de inledde en otraditionell relation som kom att vara livet ut. De gifte sig aldrig och levde i ett öppet förhållande. I praktiken innebar det att Sartre gjorde som han ville och hade diverse älskarinnor. Trots att de Beauvoir var en brinnande kvinnosakskämpe och uppmärksammad författare, fann hon sig i att ständigt stå i skuggan av sin partner.
Sartres filosofiska intresse tog på allvar fart när han åkte till Tyskland. Han blev uppmuntrad att åka dit för att studera den tyska fenomenologin. Simone de Beauvoir berättar i La force de l´âge; En kväll satt Sartre och drack på ett kafé tillsammans med Raymond Aron och de Beauvoir. Aron pekade på sitt glas och sade till Sartre: ”Om du är fenomenolog kan du tala om den här cocktailen, och det är filosofi.” Det var precis vad Sartre önskade, att kunna filosofera om saker på samma sätt som han rörde dem. Han fann inspirationen i fenomenologin. Men även existensfilosofer som Karl Jaspers och Søren Kierkegaard fick stort inflytande på hans filosofi.
I Sartres böcker och pjäser betonas valets och frihetens filosofi. Han ville föra ut filosofin bland folk. Det är där filosofin blir väsentlig i varat-i-världen, det vill säga i det vardagliga handlandet och i mötet mellan människor. En av Sartres grundteser är att existensen kommer före essensen. Det finns ingen gud eller absolut ande. Först existerar man, men det är en innehållslös existens. Människan har ingen fastlagd natur. Men man kan skapa en essens i livet. Det gör man genom att välja existensen i det fria valet. Väljer man inte sin egen existens utan lägger sin existens i händerna på Gud, vetenskapen eller något annat som ligger utanför en själv lever man i ond tro. Man flyr från livets meningslöshet. Men också från sin totala frihet till att skapa egen mening. När världen i sig är meningslös ligger den samtidigt öppen för människan att ge den vilken mening hon vill. För att undvika den onda tron och verkligen träda i existens måste man välja friheten. Vi är således från naturens sida dömda till frihet, vi måste välja en hållning till livet och ett livsprojekt.
I Sartres filosofiska huvudverk L´être et le néant (Varat och intet) som utkom 1943 betonar han människans ångestframkallande utsatthet i världen. Vi är totalt ansvariga för vår egen existens.
Det enda som tycks hindra oss att välja vilka liv vi vill leva är andra människor som står ivägen. I Huis clos (Stängda dörrar) från 1945 avslutas teaterstycket med de beryktade orden ”Helvetet är andra människor.”.
I mötet med den andre uppstår en konflikt mellan att vara för sig och att vara för andra. Det har ofta tolkats som att Sartre ger en dyster och konfliktfylld bild av mänskliga relationer. I mötet med den andre måste man se den andre som ett ting och den andre ser en på samma sätt. Sartre menade själv att citatet alltid blev missförstått. En mer korrekt tolkning är att om ens relation till sina medmänniskor är förvriden eller förstörd, så är andra människor verkligen ett helvete, eftersom andra människor är det som är viktigast för oss i vår självförståelse. Andras domar ingår alltid i ens självförståelse. Man kan inte se sig själv utan att inkludera andras bild av en. Men det är inte nödvändigtvis negativt. Har man en bra relation till den andre, får man en positiv självförståelse.
Sartres filosofi framträder tydligt även i hans skönlitterära verk. Litterärt genombrott fick han 1938 med La naussée (Äcklet) som ger en mörk beskrivning av världen som tillfällig och absurd. Huvudpersonen Rouquetin rör sig i en tjock dimma där allt tycks sakna värde. Han äcklas över alltings meningslöshet och upplever hur främlingskapet till omvärlden och till sig själv hela tiden växer.
En betydligt ljusare skildring av hur människan kastas in i livet utan givna förutsättningar ges i Les jeux sont faits från 1947. Pierre och Eve möts vid dödsrikets tröskel och förstår att de är skapta för varandra. I en sådan situation kan man utnyttja ”§ 140” som förkunnar att par som först efter döden upptäcker att de är skapta för varandra kan komma tillbaka till livet i tjugofyra timmar och försöka älska varandra av hela deras själ och i full tillit till varandra. Lyckas de får de livet tillbaka.
Omkring den franska befrielsen blev existentialism modeord. Sartre använde inte själv ordet i Varat och intet, men förknippades med rörelsen. Han red på modevågen med verket L´existentialisme est un humanisme (Existentialism är en humanism) som utkom 1946 och har sedan dess varit den centrala gestalten i existentialismen. Genom sina böcker och inte minst genom sitt politiska engagemang var han en av de mest inflytelserika kulturpersonligheterna i franska intellektuella kretsar. Trots ett hårt leverne på Paris caféer, det ryktas om extrema mängder vin, sprit och droger, blev Sartre 74 år gammal.
//
Fabrikören
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar