Det är inte ofta man som liberal ges möjlighet att berömma Maria-Pia Boëthius. Därför tänkte jag passa på nu när chansen ges. Hon har idag en utmärkt krönika i SvD som lyfter fram Ingmar Bergmans nazisympatier.
Hon gör det inte för att svartmåla, det är inte sensationsjournalistik, istället frågar hon sig varför kultureliten har tigit ihjäl denna period i Bergmans liv som mycket väl kan vara en nyckel till att förstå Bergman:
"Dessa tio år i hans unga liv måste ju ha varit helt avgörande för hans fortsatta liv, tänkande och skapande; kanske själva grundbulten."
"Först 1946 insåg han sanningen och höll på att gå under i just skam och skuld."
Är det något Bergmans filmer handlar om, är det väl just skam och skuld. Varför tiger då kultureliten:
"På vems order har hela kultureliten tigit? På ingens naturligtvis, det tillhör den inbyggda självcensuren, den som gör fria tänkare till medlöpare och tråkmånsar."
Ur Maria-Pias intervju med Bergman om nazisympatierna (refererad i SvD):
"”När koncentrationslägrens portar slogs upp ville jag först inte tro mina ögons vittnesbörd. Jag trodde det var propaganda från de allierade. När sanningen gick upp för mig blev chocken ohygglig. På ett brutalt och våldsamt sätt blev jag tagen ur min oskuld. ‘Människan är en avgrund och jag bävar då jag skådar ner i den‘, som Georg Büchner formulerade det i Woyzcek”.
Det sa Ingmar Bergman 1999. Säger inte det mer om Bergmans konstnärskap än alla dessa inställsamma runor?"
Man måste våga se sanningen för att förstå den! Det gjorde Bergman efter kriget och han var stor nog att inse sina fel. Det är absolut inget att skämmas för. Tvärtom!
Det är något kultureliten kan lära mycket av - skam och skuld åt denna självutnämnda elit där majoriteten skulle kunna citara Bergman när (eller snarare om) de med sina egna ögon ser kommunisternas brott mot mänskligheten. Koncentrationslägrens portar har öppnat även i Sovjet och det är inte västlig propaganda!
Tack Maria-Pia, guldstjärna åt dig!
//
Fabrikören
