Dilsa Demirbag-Sten skriver i en ledarkrönika i GP att svenskheten måste omdefinieras för att integrationsfrågan ska kunna lösas. Det handlar om att Sverige måste utveckla en ny gemensamhetskänsla så att också de som invandrar kan känna sig som svenskar.
Här ligger Europas stora integrationsutmaning. Sverige har likt de flesta andra Europeiska länder en etnisk identitet som grund för den nationella identiteten. I traditionella invandrarländer som USA är inte den nationella identiteten etnisk och därför är det lättare för nya invandrare att känna sig som en amerikan. Amerika är mer av en värdegemenskap med den amerikanska drömmen i förgrunden. Amerika är ett politiskt projekt och inte en etnisk gemenskap.
Dilsa Demirbag-Sten skriver: "De nyanlända immigranter jag träffat i USA hävdar att de redan efter fyra år känner sig som amerikaner. Att ha ett arbete verkar vara det som bekräftar tillhörigheten i samhället och delaktigheten i den amerikanska drömmen. Tron att alla kan lyckas fungerar som ett slags bränsle för systemet. Om det är sant eller inte är faktiskt inte alltid det viktigaste. Det kitt som håller ihop en nation är till stor del uppbyggt på drömmar, kollektiva lögner och vanföreställningar. Naturligtvis är det bättre om det finns en hög sanningshalt i självbilden, men våra fördomar är ändå en viktig del av vår identitet."
Dick Erixon har kommenterat Dilsas krönika och han missförstår, som vanligt, idén med att omforma den svenska identiteten, d.v.s. att det finns ett behov av att såväl samhället och den som invandrar behöver anpassa sig till nya förutsättningar i en globaliserad värld. Hos Dick Erixon ska invandrarna anpassa sig till Sverige, punkt. Men vad han väljer att missförstå är att det är två helt olika saker att anpassa sig till USA och till Sverige eftersom Sverige uppfattas, av såväl gamla som nya svenskar, som en etnisk gemenskap. Härav det vanliga begreppet "etnisk svensk". Gör tankeexperimentet om en etnisk amerikan. Vad är det för etnicitet man då menar? Behovet att förändra svenskheten behöver inte alls, som Erixon brukar antyda, handla om att acceptera eller tolerera kulturer eller livsstilar som strider mot samhällets liberala värdegrund. Sådant ska inte accepteras.
En annan person som är inne på samma spår som Dilsa Demirbag-Sten är Qaisar Mahmood. Han har nyligen gett ut boken Small, medium eller Large på Agora förlag. Hans slutsats är att Sverige måste utveckla ett mer inkluderande "vi" för att lösa integrationsproblemen och utanförskapet. Han sätter fingret på problemet, men fullföljer aldrig resonemanget. För han berättar aldrig HUR och till VAD svenskheten ska utvecklas. Vad ska bli det nya "vi"?
Jag menar att vi behöver förändra innebörden av att vara svensk. Jag gör den bedömningen eftersom Sverige idag är ett av, i förhållande till befolkningsmängden, världens stora invandringsländer. Men om svenskheten inte ska vila på etnisk grund och Sverige inte ska vara ett mångkulturellt samhälle som accepterar kulturella traditioner som strider mot liberala principer, vad ska då hålla samman samhället?
Sverige behöver förändra sig och bli mer likt länder som USA. Där Dick Erixon vill att Sverige ska förbli oförändrat för att vara som USA, menar jag att Sverige måste förändras så att vi blir mer lika USA. Qaisar Mahmood vill att svenskheten ska omvandlas för att alla ska känna sig delaktiga men berättar inte vad som ska ersätta en etnisk gemenskap. Jag menar att Sverige måste förändras för att bli en språk- och värdegemenskap. De värderingar och principer som det svenska demokratiska politiska projektet vilar på måste tydliggöras. Därutöver är ett gemensamt språk nödvändigt för att alla ska ha potential att delta i det gemensamma politiska projektet, följa debatt och vara en aktiv samhällsmedborgare. Frågan om språk och värderingar måste därför bli en viktig del av processen att bli svensk medborgare.
//
Emil
måndag 7 januari 2008
Vad ska svenskheten innehålla?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Det är rätt komiskt att man kan skriva så mycket utan att ta ställning till någonting alls.
"Jag menar att Sverige måste förändras för att bli en språk- och värdegemenskap", heter det. Men det framgår inte om det är svenska språket, engelska eller arabiska som ska vara det gemensamma språket i Sverige. Varför denna panikartade rädsla att stå upp för något som är svenskt?
Det heter också: "Dick Erixon vill att Sverige ska förbli oförändrat för att vara som USA, menar jag att Sverige måste förändras så att vi blir mer lika USA."
Men betyder det att man ställer upp på USA:s språktest och omfattande krav på kunskaper i nationens historia för att bevilja medborgarskap i Sverige?
Det är bra att lilla torgets liberaler tar upp den här diskussionen, men ännu bättre vore om man stod för någonting konkret.
Det är svårt att få med allt i en bloggpost i en så här komplicerad fråga. Jag anser att jag tar ställning till mycket för att vara inom ett så begränsat utrymme.
Svenska språket ska givetvis vara det gemensamma språket i Sverige och det bör absolut vara krav för att bli medborgare, dvs. svensk.
För att bli medborgare bör man också deklarera att man står bakom vissa grundläggande värderingar. Dessa kan diskuteras, men de bör självklart som ett minimum innebära grundläggande mänskliga rättigheter, jämställdhet. Här finns goda exempel från alla stora invandringsländer att lära av. Ställer man inte upp på det ska inte medborgarskap beviljas.
Sverige kan inte bara blicka bakåt mot vår historia, utan också framåt. Alla som bor i Sverige måste ha, som i USA, en rimlig chans att känna sig en del av samhället.
Medborgarskapet måste stå för någonting förutom en ovillkorlig rätt att bo i Sverige.
Jag tycker det är skrämmande att läsa hur annars förnuftigt och av mig högt respekterat folk som Dick, Dilsa och Emil sitter fast i integrations/assimilationsträsket.
Jag ser en överhängande risk för ökat socialt ingenjörskap när vi (vilka vi?) ska omdefiniera svenskheten. Samtidigt tycker jag det låter gammeldags när Dick skriver "Nyanlända personer måste omedelbart få klart för sig att i Sverige gäller svenska lagar, regler, traditioner och kultur som norm." Självklart ska svenska lagar gälla. Men svenska traditioner och svensk kultur som norm? Vem ska bestämma detta och vad är dessa? Det låter statiskt.
Dilsa snuddar den ena centrala punkten:
"Att ha ett arbete verkar vara det som bekräftar tillhörigheten i samhället ... " och Emil springer förbi den andra "Men om svenskheten inte ska vila på etnisk grund och Sverige inte ska vara ett mångkulturellt samhälle som accepterar kulturella traditioner som strider mot liberala principer, vad ska då hålla samman samhället?".
Liberala principer och jobb är fullt tillräckligt för att hålla samman samhället. Det är hög tid att ta ett steg fram historiskt och även sekularisera kulturen. Läs gärna min gamla artikel i den saknade Smedjan: Separera stat och kultur för integrationens skull - http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1184
Liberala principer och jobb är självklart bra. Men det hjälper faktiskt till att ha gemensamt språk och känslan av att dela någonting, dvs, en föreställd gemenskap.
En politisk gemenskap mår bra av att dela en gemensam offentlighet.
Att vara naiv som Fabrikören är ingen bra grund att stå på en så allvarlig diskussion som denna.
Att kalla folk naiva är en dålig grund att stå på om man vill ha en dialog baserad på argument. Jag vet att du har kunskap i ämnet. Utnyttja den istället.
Att det officiella språket i Sverige ska vara svenska är/borde vara självklart. Lika självklart är det inte att man ska kräva detta för medborgarskap. Om någon lyckas försörja sig själv i Sverige under flera år och följer lagarna, utan att kunna ett ord svenska kan jag inte se varför personen i fråga inte skulle kunna bli medborgare. Man behöver inte ett integrationsverk för att översätta grundläggande liberala principer till personens eget språk, så att han/hon kan svära trohetsed mot dessa.
"En politisk gemenskap mår bra av att dela en gemensam offentlighet." Första steget mot maoistiska uniformer.
Till Fabrikören: Stora delar av världen motsätter sig "liberala principer", som demokrati. Är det därmed helt okej att avskaffa demokrati i Sverige?
Finns det inga värden som är värda att försvara? Är alltid andra delar av världen bättre och mer eftersträvansvärda än våra?
Jag begriper mig inte på detta självförakt.
Dick, jag förstår inte hur du läser mig.
Grundläggande liberala principer ska naturligtvis gälla i Sverige, så som de gör. Jag har aldrig påstått något annat. Jag förstår inte varför demokratin skulle avskaffas i Sverige för att delar av världens ledare motsätter sig demokrati. Upplys mig gärna!
"Är alltid andra delar av världen bättre och mer eftersträvansvärda än våra?" Öh, vad menar du? Har jag ens antytt detta?
Vad jag talar om är att man från politiskt håll bör koncentrera sig om dessa grundläggande värden (rätten till liv, äganderätten, ala individers lika värde, likhet inför lagen etc.) Om man tar dessa på allvar är de fullt tillräckliga för att hålla borta sharialagar och annat skit som vi inte vill ha i landet. Men så länge folks handlingar är på rätt sida lagen bör de få ha vilken kultur eller vilka normer de vill.
Genom att befria all kultur som går utöver grundläggande värderingar från politiken kommer den värdegemenskap som är värd att bevara att bevaras, medan andra värden och normer kommer att försvinna och ersättas med nya.
Kalla mig naiv eller självföraktande om ni vill, men koppla det gärna till argument som jag kan bemöta eller vika mig för.
Kan inte annat än instämma med Fabrikören. Den bästa integrationspolitiken är att inte bedriva någon integrationspolitik. De största problemen finns bland personer som kan prata perfekt svenska (när de vill) och som är väl medvetna om svenska lagar, men som ändå väljer att ställa sig utanför samhället. De problemen löser man inte genom språktester eller en deklaration att man ställer sig bakom vissa grundläggande värderingar.
Jag önskar att det gick att bygga en svensk samhällsgemenskap på liberala grunder men det lär bli svårt med sju nyanser av socialdemokrati i Riksdagen och en mycket stor del av befolkningen som ställer sig bakom den ordningen. För mig är nånannanismen något av det svenskaste som finns och även det vi ser prov på här - politik i alla lägen.
Att diskutera med Fabrikören i denna fråga är som att diskutera med en kommunist. I en utopisk värld behövs ingenting för då bli allt perfekt.
Vi kommer inte under överskådlig framtid nå till t.ex. en skattenivå på 10 procent. fram till dess behövs en integrationspolitik som fungerar.
Alla framgångsrika invandringsländer bygger på ett gemensamt språk och en idé om statsbildningen.
Fabrikören yrar och har uppenbarligen ingen kunskap i ämnet förutom en liberal utopism - som visserligen är bra men alltför naiv i detta sammanhang.
Är det så svårt att förstå att det är just precis detta jag säger:
"Alla framgångsrika invandringsländer bygger på ett gemensamt språk och en idé om statsbildningen."
Ett officiellt språk (som det är en fördel, men inget måste, att lära sig) och en statsbildning byggd enbart på grundläggande liberala principer. Den stora skillnaden är att jag vill göra halt här och inte låta integrationsstrateger styra mitt och andras liv och diktera vad svenskhet är etc. Det tror jag folk kan bäst själv.
I övrigt känner jag mig trygg med att låta läsaren bedömma Emils utspel.
Till Fabrikören: Men problemet är ju att det anses legitimt att inte följa svensk lag, och framstående internationella debattörer som Ayaan Hirsi Ali pekar på att de uttolkningar som görs av islam är oförenliga med upplysningstraditionen (se: http://erixon.com/blogg/?p=37).
Nyligen visade ex Evin Rubar i SVT-dokumentär att invandrarföräldrar slår sina barn, trots lagförbud. Men varken lärare, socialen, polisen eller någon annan vågar ingripa. Man är rädd att bli stämplad som rasist om man påpekar lagbrott i denna grupp.
Detta är, menar jag, den förda integrationspolitikens orsak. Och om man vill ändra på det rådande måste man påtala bristerna - inte bara tala om hur det kan vara i ett drömläge.
Dick: Jag förstår inte varför du angriper mig för att det finns en massa kulturrelativister i landet. Dessa har jag aldrig försvarat.
Emil och Dick: Utopi hit och utopi dit. Jag erkänner att det hade varit trevligt med lite mer nattväktarstat med 10 % skatt, men det behövs inte för att man ska ta stora steg mot mina förslag. Så här skrev jag i en kommentar några få bloggposter sedan: "Det behövs ingen handlingsplan. Sådan har vi redan sett allt för mycket av. Det behövs att folk i högre grad får ta ansvar för sina handlingar eller icke-handlingar och det behövs en avveckling av integrationspolitiken. Det krävs ingen liberal revolution eller en nattväktarstat för att det ska bli verklighet. Man kan komma långt genom att det offentliga (speciellt skola, soss och polis) utnyttjar rådande lagstiftning och visar lite ryggrad istället för att velar i ett integrationsmörker."
Det står jag fast vid och det hade varit ett stort steg i rätt riktning.
Skicka en kommentar