Att jobba på en statlig myndighet

Svenska Dagbladets ledarblogg uppmärksammar den märkliga historien om att en enhetschef på Migrationsverket fått sparken för att han stödjer Israel och fördömer våldshandlingar.

Jag har själv varit statstjänsteman på en statlig myndighet och upplevt den märkliga jargong som fanns där mellan kollegorna. Vissa kunde vräka ur sig kommunistiska åsikter och sammanblanda dem med sina arbetsuppgifter. Men när jag lade fram liberala åsikter anklagades jag ibland för att "politisera" frågan eller debatten. Sparken fick jag dock inte, långt ifrån.

På samma myndighet var jag också medskyldig till att censurera en rapport om hedersvåld (genom tyst samtycke). En kollega hade genomfört en unik intervju- och enkätundersökning där ett femtiotal kvinnor på skyddade boende fick komma till tals. Om jag minns rätt så tyckte avdelningschefen att frågan var så känslig att han kallade samman en referensgrupp av experter. Dessa experter, de flesta experter på strukturell diskriminering och de ingick senare i Masoud Kamalis utredning om strukturell diskriminering, kom med alla möjliga invändningar mot att publicera rapporten.

Undersökningen sades inte vara representativ, eller så var frågorna felkonstruerade och jag minns inte allt som det invändes mot. Det slutade med att "experterna" fick som dom ville. Chefen vågade inte ge ut rapporten, utan han begravde de utsatta kvinnornas röst och överlät uppdraget på en av experterna. Experten kunde sedermera genom en intrikat teori om intersektionalitet konstatera att kvinnornas utsatta position beror på strukturell diskriminering.

Jag skäms än idag över att jag inte hade styrka nog att stå upp bättre för min kollega och mina egna professionella bedömningar av materialet.
//
Emil

Kommunrevolution på Österlen

Läser i Ystads Allehanda under rubriken "Kommunrevolution" att Simrishamns kommun efter medborgarförslag ska låta kf-ledamöters e-post vara tillgänglig på nätet.

Som stor anhängare av offentlighetsprincipen tänker man wow. De förtroendevaldas e-post, som för övrigt är offentliga dokument, direkt på nätet. Det är verkligen något nytt. Det är klart att man får sekretessbelägga det som är och bör vara hemligt och det som är privat. Men annars är det ingen dum idé att offentliggöra vad våra förtroendevalda egentligen sitter och skriver i sina mail.

Men sedan läser man vidare och inser att den föga revolutionerande nyheten är att ledamöternas e-postadresser offentliggörs på hemsidan. Fattas bara!

Trots det ligger det en viss nyhet i Simrishamns tilltag. Väldigt många myndigheter i Sverige har inte ens kommit så långt i arbetet med att göra sig tillgängliga. De har istället en webbaserad mail till registrator, där man inte kan bifoga filer och där man oftast inte får något kvitto på att man har skickat ett mail. Om mailet har kommit fram till den man vill har man inte en aning om.

Ursäkten stavas ofta spam. Så mycket är principen om tillgänglighet värd. Hellre slippa spam än att vara tillgänglig för medborgarna.

Hurra för progressiva kommuner!
//
Fabrikören

Ett steg bort från Sovjetstaten?

Enligt Sydsvenskan har kommunminister Mats Odell (kd) beställt en utredning som ska se över myndigheternas uppdrag. Bland annat ska den ligga till grund för en regeländring som förbjuder myndigheterna att bedriva propaganda/opinion om den inte är beställd av politikerna. Helt klart ett steg i rätt riktning. Myndigheterna ska inte använda våra skattepengar för att skriva oss på näsan. Så länge en så stor del av myndighetscheferna är avlagda politiska broilers kan det dock bli svårt med gränsdragningen. Eftersom politikerna inte ens vet hur många myndigheter det finns hade det inte precis varit någon förlust att rensa bort de som i huvudsak arbetar med propaganda/opinionsbildning.

Nästa självklara steg vore att förbjuda politikerna att beställa propagandan från första början, men dit är det långt. Fast det hade helt klart skyddat oss mot politiker som hoppar på modenycker, som t.ex. klimatalarmismen och använder våra pengar för att försöka frälsa oss. Ett annat tydligt exempel är den s.k. folkhälsan. Det finns absolut inget behov av en myndighet som försöker berätta för oss hur vi ska leva.

//LibeRatio