Fler blåa nyheter från de rödgröna

Miljöpartiet är inte bara melonpartiet. Ibland inser de faktiskt att marknaden är bästa drivkraften. Peter Erikssons utspel i Almedalen (DNx2) är ett exempel på det. Under rubriken 25.000 nya elproducenter vill han lyfta fram de marknadsliberala lösningarna, även om det inte är precis de orden han väljer:

- I Sverige har vi en vana att tänka enormt storskaligt, i gigantomatiska system byggda för Vattenfall, Fortum och Eon, säger Peter Eriksson.

- Vi vill utnyttja entreprenörskapet hos tusentals människor för att bygga ett säkrare, mer miljövänligt elnät. Decentraliserade ellösningar kan på lång sikt ge väl så stor effekt. Många små elproducenter minskar också sårbarheten i nätet.

Förslaget ligger helt i linje med vad jag tidigare har skrivit om elmarknaden. Lite solceller här och ett vindkraftverk där löser inte enegiproblematiken. Det är ett mycket litet bidrag.
Men om det kommer fram 25 000 nya elproducerande entreprenörer ökar chanserna väsentligt för att några av dem utvecklar nya tekniskt och ekonomiskt hållbara lösningar, i förhållande till om de offentligägda bolagen tillsammans med Eon ensamma ska driva utvecklingen.

En annan blå miljöpartist att hålla ögonen på är Gunvor G Ericson.
//
Leva eller lyda

Skrattretande inlägg av Paul Lappalainen om regeringens integrationspolitik

Den 6 juli i Svenska Dagbladet angriper Paul Lappalainen och Stina Lyles regeringens integrationspolitik och i synnerhet satsningen på instegsjobb. Kritiken är pinsam och ohederlig. Paul Lappalainen skriver under som jurist och diskrimineringsexpert. Det han inte berättar är att han går Miljöpartiets ärende.

Lappalainen har länge varit aktiv miljöpartist, till exempel i Stockholms integrationsnämnd. Hans parti tvingade socialdemokraterna att tillsätta en utredning om strukturell diskriminering som leddes av just Lappalainen. Utredningen hamnade dock snabbt i skuggan av Masoud Kamalis ökända utredning. Lappalainen har i flera omgångar, liksom Stina Lyles, arbetat på Integrationsverket. Han har också hunnit med en runda som expert på Centrum mot Rasism, som också Miljöpartiet lyckades tvinga igenom i förhandlingar med den förra socialdemokratiska minoritetsregeringen.

Paul Lappalainen och Stina Lyles vill ha mer regleringar och tvingande regler för företag och andra arbetsgivare. Och så framhåller de Kanada som föregångsland. Kanada brukar framhållas, inte minst av Lappalainen och andra som efterlyser en aktiv diskrimineringspolitik. Vad de inte berättar är att Kanada är ett relativt framgångsrikt land för att de kombinerar en antidiskrimineringspolitik med:

• Låga skatter
• Låga ingångslöner och stor lönespridning
• En liberal arbetsrättslagstiftning
• Stor arbetskraftsinvandring
• Språkkrav och lojalitetsförklaring för att bli medborgare

En del av detta vill nu alliansen införa. Men Lappalainen blundar och ser bara diskriminering. Att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden är viktigt för att underlätta invandrare att få arbete. Särskilt nyanlända invandrare har haft mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden. Nystartsjobb i kombination med instegsjobb riktar sig just till nyanlända invandrare och andra som inte har arbetslivserfarenhet. Det är precis sådana insatser som t.ex. OECD och EU rekommenderar i Sveriges fall. Säråtgärder kan alltid ifrågasättas, men här handlar säråtgärderna om riktade sänkningar av skatter och andra lönekostnader för arbetsgivare. Samtidigt har det blivit mer lönsamt att arbeta för alla. Sysselsättningen ökar nu snabbt för utrikes födda.

Om regeringen nu också kunde reformera arbetsrätten hade Sverige haft alla förutsättningar att bli det framgångsrika integrationsland vi alla vill. En mer balanserad migrationspolitik och mer personligt ansvar för den enskilda invandraren hade ytterligare förbättrat förutsättningarna.
//
Casparus Due