Anders Ehnmark fortsätter sin kamp mot demokratin

Vad är det för reflex hos kultureliten som gör att de alltid håller på diktatur framför demokrati och frihet? Varför lär de sig aldrig? Hur kan kultursidorna år ut och år in låta torra 68-vänstergubbar berätta för oss om västvärldens elände medan de är överslätande med förtryck i andra delar av världen?

Anders Ehnmark är kanske mest känd för sin hyllning till Nordkorea: "Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin självständighet. . . med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt." (sid.217)

Ehnmark skriver fortfarande regelbundet i Expressen. Den 8:e juni visade han vad han i synnerhet och kultursidor i allmänhet går för.

Ledarskribent Anna Dahlberg skrev en klarsynt artikel om protesterna mot G8-mötet:
"Det finns så mycket ruttenhet i världen som idealistiska ungdomar borde rasa mot: Afrikas korrupta regimer och avgrundslika krig, Kinas cyniska utrikespolitik, al-Qaidas nihilistiska terrorkult, kvinnoförtrycket i tredje världen, oljans alltmer auktoritära axelmakter med mera med mera. Men inget av detta väcker något som helst engagemang hos protestfolket. Nej, det är först när man nämner västklubbar som EU, G8 och Nato som det börjar blixtra av vrede i ögonen på den idealistiska ungdomen. Då kallas det till massdemonstrationer och ilskan kokar över – oklart mot vad."

Ehnmark skrev samma dag i Expressen att protesterna mot G8 har blivit för snälla. Samtidigt anklagar han G8 för att inte lyckats hantera följderna av oljekrisen på 70-talet. Hur ska han ha det? Enligt Ehnmark har protesterna utanför mötet mer legitimitet än mötet i sig. Här visar Ehnmark upp samma trötta demokratiförakt. Förakt för demokratiskt valda ledare, för samarbete och framsteg. Istället utrycks sympati för våldets väg, extremistiska rörelser och motstånd mot demokrati.
//
Casparus Due

Demokratikanon - ett utkast

Ett utkast till den demokratikanon jag tidigare skrivit om. En sån här lista är naturligtvis alltid generaliserande, ej komplett, smått löjlig etc. Men när det är sagt är det också en rolig sak som kan bidra till allmänt höjd allmänbildning och locka till debatt och fördjupning. Och det är ju inte så dåligt. Så här kommer ett utkast som bloggens läsare uppmanas att tycka till om:

Tio-i-topp
Enskilda personer som betytt mest för den svenska demokratin (enbart svenskar verksamma i Sverige)

1. Johan August Gripenstedt, som Per T skriver utmärkt om i Sydsvenskan (3/6-07). JAG som han ofta kallade sig (initialerna) drev igenom en mängd liberala reformer i Sverige och lade grunden till de hundra år av tillväxt som Socialdemokraterna sedan började omfördela. Han var starkt bidragande till att näringsfriheten etablerades 1864, hans släppte räntan fri och förbättrade infrastrukturen. "Han pläderade för utvidgad religionsfrihet, i första hand för judar, och gjorde en kraftfull insats för den representationsreform som 1866 ersatte de fyra stånden med två kammare." (Per T)

2. Anders Chydenius, den svenska liberalismens fader. Mannen bakom Tryckfrihetsförordningen och Offentlighetsprincipen 1766. Statens roll enligt Chydenius: "emot utvärtes våld och invärtes förtryck".

3. Nils Edén, den liberale statsministern som inte bara lyckades hålla den socialistiska revolutionen borta från Sverige. Med viss hjälp från Hjalmar Branting införde han också allmän och lika rösträtt 1918. Tack vare Edén infördes även kvinnlig rösträtt 1919.

4. Gustav Cassel, ekonom som förklarade att "fri kapitalistisk ekonomi kunde prestera 3 procents tillväxt per år. Det innebar att svenskarnas standard skulle fördubblas vart tjugofemte år ... alla förbättringar man kunde åstadkomma med socialpolitik, bidrag eller regleringar skulle vara futtiga i jämförelse." (Bengtsson, Norberg: Frihetens klassiker, Timbro 2003)

5. Herbert Tingsten, folkstyrets främsta försvarare under fyra årtionden av hot från olika totalitära system.

6. Vilhelm Moberg, författaren som med en sylvass penna bekämpade nazisterna och kommunisterna under och efter andra världskriget.

7. Ingemar Hedenius, filosofen och Uppsalaprofessorn som på allvar satte igång sekulariseringsprocessen i Sverige genom stenhård tro på förnuftet och vass polimik med dogmatiker och konservativa kristna

8. Eli F Heckscher, ekonom som genom intensivt forsknings- och upplysningsarbete lyckades påverka såväl borgerliga som socialdemokrater i riktning mot högre grad av marknadsekonomi, konkurrens, frihandel och stabil finanspolitik.

9. Per Ahlmark, statsministern och författaren som tydliggör socialismens sanna natur som få andra. I en tid då FN fortfarande var heligt i svenska sinnen, vågade han kritisera den minst sagt bristande syn på frihet som råder i organisationen.

10. Per Albin Hansson - han tog oss trots allt igenom depression och världskrig.